20. Bevisen för att det inte är tillåtet att gråta efter en persons död

Gråten är barmhärtigheten i Allâhs tjänares hjärtan. Enligt Imâm Ahmads och Abû Hanîfahs rättsskolor är det tillåtet att gråta innan personen dör och efter hans död. Denna åsikt valde även Abû Ishâq ash-Shîrâzî.

ash-Shâfi´î och många andra från hans rättsskola föraktade gråt efter en persons död medan de tillät det innan själen lämnade kroppen. Deras bevis för det är hadîthen från Djâbir bin ´Atîk (radhiya Allâhu ´anh) som berättade att Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) besökte ´Abdullâh bin Thâbit och hittade honom medvetslös. Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) ropade på honom, men han besvarade inte honom. Då sade Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam): ”Vi tillhör Allâh och till Honom skall vi återvända”. Då började kvinnorna skrika och gråta medan Ibn ´Atîk tystade dem. Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) sade då: ”Låt dem vara. När det har blivit obligatoriskt skall ingen gråta längre.” De frågade: ”Vad är obligatoriskt?” Han svarade: ”Döden.”

Rapporterad av Imâm Ahmad, Abû Dâwûd, an-Nasâ’î och Ibn Mâdjah och formuleringen är Abû Dâwûds.

De sade också att al-Bukhârî och Muslim rapporterade via ´Abdullâh bin ´Umar (radhiya Allâhu ´anhumâ) att profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) sade:

”Den döde lider av att hans familj gråter för honom.”

De sade att detta sker efter döden och att personen inte anses vara död förrän han har dött.

Likaså rapporteras det från Ibn ´Umar hur Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) hörde hur kvinnorna från Banû ´Abdil-Ashhal grät för sina stupade efter slaget vid Uhud. Då sade Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam): ”Det finns ingen som gråter för Hamzah.” Då började kvinnorna från Ansâr gråta för Hamzah hos honom. Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) vaknade till och sade:

”Ve dem! De gråter här. Så besvärliga de är! Be dem återvända. Från och med idag skall ingen gråta för den döde.”

Rapporterad av Imâm Ahmad och Ibn Mâdjah.

Detta bevisar klart och tydligt att det tidigare tillståndet har upphävts. Skillnaden mellan gråten innan döden och efteråt är att gråten innan döden är för att man fortfarande hoppas på en överlevnad. I detta fall är gråten för honom en vaksamhet. När han dör upphör hoppet. Sålunda är det inte lönt att gråta.