2. Profetens stamträd
Han är mänsklighetens mästare Abûl-Qâsim Muhammad, Ahmad, al-Mâhî som stryker bort otron, al-Hâshir som samlar ihop människorna, al-´Âqib som inte efterträds av någon profet, al-Muqaffî, nådens profet, ångerns profet och slaktens profet. Han var son till ´Abdullâh som var broder till al-Hârith, az-Zubayr, Hamzah, al-´Abbâs (Abûl-Fadhl), Abû Tâlib som hette ´Abdu Manâf, Abû Lahab som hette ´Abdul-´Uzzâ, ´Abdul-Ka´bah som också hette al-Muqawwim och det sägs att de är två olika personer, Hudjl som hette al-Mughîrah och al-Ghaydâq som kallades så för sin vida givmildhet men som egentligen hette Nawfal. Andra teorier är att han hette Hudjl och Dharâr.
Safiyyah, ´Âtikah, Arwâ, Umaymah, Barrah och Umm Hakîm (även kallad för ”den vita”) var ´Abdul-Muttalibs döttrar. Han hette Shaybat-ul-Hamd enligt den korrekta åsikten. Han var son till Hishâm som hette ´Amr som var broder till al-Muttalib. Profetens ätt associeras med dem två. Därtill var ´Abdu Shams och Nawfal söner till ´Abdu Manâf som var broder till ´Abdul-´Uzzâ, ´Abdud-Dâr och ´Abd som var söner till Qusayy som hette Zayd. Han var broder till Zuhrah som var söner till Kullâb som var broder till Taym, Yaqadhah och Abû Makhzûm som var söner till Murrah som var broder till´Adiyy och Husays som var söner till Ka´b som var broder till ´Âmir, Sâmah, Khuzaymah, Sa´d, al-Hârith och ´Awf som var söner till Lu’ayy som var broder till Taym-ud-Adram. De två var söner till Ghâlib som var broder till al-Hârith och Muhârib som var söner till Fihr. Han var broder till al-Hârith som var söner till Mâlik som var broder till as-Salt och Yakhlad som var söner till an-Nadhr som var broder till Mâlik, Malkân, ´Abdu Manâf och andra som var söner till Kinânah som var broder till Asad, Asdah och al-Hawn som var söner till Khuzaymah som var broder till Hudhayl som var son till Madrakah som hette ´Amr som var broder till Tâbikhah som hette ´Âmir och Qama´ah som var söner till Ilyâs som var broder till an-Nâs som hette ´Aylân som var fader för hela Qays. De är båda söner till Mudhar som är broder till Rabî´ah som är från Ismâ´îls avkomma och broder till Anmâr och Iyâd. De fyra är söner till Nazâr som var broder till Qadhâ´ah enligt de flesta historikerna. De båda är söner till Ma´ad som var son till ´Adnân. Alla arabiska stammar tillskrivs ´Adnâns söner som jag har nämnt.
Hâfidh Abû ´Amr an-Namarî (rahimahullâh) sade tillräckligt i boken ”al-Inbâh bi Ma´rifati Qaba’il-ir-Ruwâh”:
”Enligt de flesta historikerna är Quraysh de som tillskrivs Fihr bin Mâlik bin an-Nadhr bin Kinânah.”
Poesin säger:
Jag svär att Qusayy kallades för Samlaren
med honom samlade Allâh stammarna alltifrån Fihr
En annan teori är att Quraysh börjar från an-Nadhr bin Kanânah. De flesta lärda och forskare har den åsikten. Beviset för det är hadîthen som nämndes av Abû ´Umar bin ´Abdil-Barr (rahimahullâh) via al-Ash´ath bin Qays (radhiya Allâhu ´anh) som sade:
”Jag kom till Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) med delegationen från Kindah. Jag sade: ”Allâhs sändebud! Tillhör ni inte oss?” Han sade: ”Nej. Vi är ättlingar till an-Nadhr bin Kinânah. Vi anklagar inte vår moder för oanständigheter och vi förnekar inte vår fader.”1
Rapporterad av Ibn Mâdjah i ”as-Sunan” med en god kedja. Däri sade al-Ash´ath:
”Det kommer inte en man till mig som förkastar en man från Quraysh från an-Nadhr bin Kinânah utan att jag pryglar honom.”
En annan teori är att Quraysh börjar från Ilyâs bin Mudhar bin Nazâr. Andra säger att de börjar från hans fader Mudhar. De två åsikterna har vissa Shâfi´iyyah, vilket Abûl-Qâsim ´Abdul-Karîm ar-Râfi´î nämnde i sin förklaring. De två åsikterna är dock mycket främmande.
Vad beträffar de jemenitiska stammarna som Humayr, Hadhramawt och Saba’, så stammar de från Qahtân och inte från ´Adnân.
Det finns tre teorier om Qadhâ´ah. En säger att de är från ´Adnân, en annan säger att de är från Qahtân och en tredje säger att de är en tredje stam och varken från den ena eller från den andra. Det är en främmande åsikt och nämns av Abû ´Umar och andra.
1Ahmad (5/211). Autentisk enligt al-Albânî i ”Sahîh-ul-Djâmi´” (6753).