19. Vetskap om dyrkans innebörd

Imâm Sâlih bin Fawzân al-Fawzân

I´ânat-ul-Mustafîd bi Sharh Kitâb-it-Tawhîd, sid. 31

För det krävs vetskap om dyrkans innebörd. Den språkliga definitionen av dyrkan är underkastelse och undergivenhet. Enligt Shaykh-ul-Islâm Ibn Taymiyyah (rahimahullâh) är den föreskrivna definitionen av dyrkan ett allomfattande ord för alla handlingar och tal, såväl ytliga som dolda, som Allâh älskar och behagas av. Dyrkan är alltså allt Allâh har föreskrivit. Bön är dyrkan, fasta är dyrkan, vallfärd är dyrkan, starka släktband är dyrkan, påbud av rätt och förbud av orätt är dyrkan, bra behandling av faderlösa barn är dyrkan och så vidare. Allt Allâh har föreskrivit är alltså dyrkan. Däremot är det inte dyrkelse att dyrka Allâh på ett eget sätt; det är innovation och all innovation är villfarelse. Dyrkan är alla handlingar och tal, såväl uppenbara som dolda, som Allâh har föreskrivit. Vissa typer av dyrkan är fysiska och uppenbara liksom bön och kamp för Allâhs sak. Andra är verbala liksom erinran:

سبحان الله

”Fri är Allâh från brister.”

och:

الحمد لله

”Lov ske Allâh.”

Den dyrkan utförs muntligt. Annan dyrkan ligger i hjärtat, däribland rädsla, bävan, önskan, fruktan och hopp. Med andra ord utförs dyrkan med hjärtan, munnar och kroppsdelar.

Efter att Han hade befallt att Han (subhânah) ska dyrkas förbjöd Han avguderi. Avguderi förstör dyrkan liksom bruten tvagning bryter bön och Tawâf. Således förbjöd Allâh avguderi.