19. Tillbedjan får bara ägnas åt Allâh

Hadîthen säger:

Tillbedjan är dyrkans stomme.”

I en annan formulering står det:

Tillbedjan är dyrkan.”

Allâh (subhânah) sade:

وَقَالَ رَبُّكُمُ ادْعُونِي أَسْتَجِبْ لَكُمْ إِنَّ الَّذِينَ يَسْتَكْبِرُونَ عَنْ عِبَادَتِي سَيَدْخُلُونَ جَهَنَّمَ دَاخِرِينَ

Er Herre säger:”Be till Mig, så skall Jag besvara er. De som håller sig för goda för att dyrka Mig skall gå med böjt huvud in i Helvetet.””1

Allâh kallade tillbedjan för dyrkan när Han sade:

إِنَّ الَّذِينَ يَسْتَكْبِرُونَ عَنْ عِبَادَتِي

De som håller sig för goda för att dyrka Mig…”

Det vill säga tillbe Mig.

Tillbedjan innebär att slaven ödmjukar sig inför Allâh och åkallar Honom och ber Honom om räddning och uppehälle. Allt det är dyrkan. När den ägnas åt statyer, träd, stenar eller döda, blir utövaren till en avgudadyrkare. Således är det obligatoriskt att akta sig för allt avguderi, litet som stort, och dyrka enbart Allâh.

Det är däremot harmlöst att be en levande och förmögen människa om något som hon är kapabel till att utföra. Det är inte avguderi. Om du ber din närvarande broder hjälpa dig med att hugga ned ett träd eller gräva en brunn, så är det harmlöst. Allâh (subhânah) sade i berättelsen om Mûsâ (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam):

… och den som hörde till hans folk ropade till honom att hjälpa honom mot hans fiende.”2

Israeliten bad Mûsâ om hjälp mot kopten. Mûsâ kunde ju hjälpa honom eftersom han både talade och hörde.

Att vända sig till en skapelse inom något som bara Allâh förmår och tro att den gagnar eller skadar på ett immateriellt sätt om den tillbes är avguderi. Det spelar ingen roll om skapelsen i det här fallet är levande, frånvarande eller död. Allâh (ta´âlâ) sade att de sade:

وَيَعْبُدُونَ مِن دُونِ اللّهِ مَا لاَ يَضُرُّهُمْ وَلاَ يَنفَعُهُمْ وَيَقُولُونَ هَؤُلاء شُفَعَاؤُنَا عِندَ اللّهِ

Vid sidan av Allâh dyrkar de vad som varken kan skada eller gagna dem och säger: ”De är våra medlare inför Allâh.”3

De tror att om de dyrkar dem så kan de gagna dem genom att medla för dem hos Allâh så att de uppnår sina mål eller för dem närmare Allâh. Allâh (subhânah) sade att de sade:

مَا نَعْبُدُهُمْ إِلَّا لِيُقَرِّبُونَا إِلَى اللَّهِ زُلْفَى

Vi dyrkar dem just för att de skall föra oss närmare Allâh.”4

Det bevisar deras villfarelse och okunnighet om medlaren och den som det skulle medlas för. All medling tillkommer Allâh (subhânah). Det är Han som förfogar över Sin skapelse hur Han än vill. Han låter det endast medlas för den vars handlingar Han är nöjd med. Ingen kan medla inför Honom utan Hans tillstånd. Allâh (ta´âlâ) sade:

مَن ذَا الَّذِي يَشْفَعُ عِنْدَهُ إِلاَّ بِإِذْنِهِ

Vem är den som vågar tala [för någon] inför Honom utan Hans tillstånd?”5

وَلَا يَشْفَعُونَ إِلَّا لِمَنِ ارْتَضَى

… och de kan inte tala till förmån för någon annan än den som Han är nöjd med.”6

Medlingen är först ett faktum när Han ger Sitt tillstånd till medlaren och behagas av den som det medlas för. Han (subhânah) behagas inte av någon annan än monoteisterna. Det har rapporterats autentiskt att Abû Hurayrah (radhiya Allâhu ´anh) sade:

Vem är den lyckligaste som får ta del av din medling, Allâhs sändebud?” Han (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) svarade: ”Den som uppriktigt från hjärtat säger att det inte finns någon sann gud utom Allâh.”7

Rapporterad av al-Bukhârî i ”as-Sahîh”.

Medlingen tillåts som sagt endast till de troende monoteisterna vilkas tal och handlingar Allâh är nöjd med.

140:60

228:15

310:18

439:3

52:255

621:28

7al-Bukhârî (99).