19. Salafs syn på olyckor

Ibn Abî Hâtim rapporterade i sin Tafsîr från Khâlid bin Yazîd, från ´Iyâdh bin ´Uqbah vars son Yahyâ hade dött. När han gick ned i hans grav sade en man till honom: ”Jag svär vid Allâh att han var arméns ledare. Räkna med belöning för tålamodet.” Då sade han: ”Vad är det som hindrar mig från att räkna med belöning? Han var det här livets skönhet och nu är han med de goda handlingarna som förblir.”

Den här mannen var tålmodig, nöjd med Allâhs beslut och räknade med Allâhs belöning. Hur fin var inte hans förståelse? Hur fina var inte hans kondoleanser till sig själv?

Thâbit berättade att när ´Abdullâh bin Mutarrif hade dött gick hans fader Mutarrif ut finklädd och oljad. Människorna blev arga när de såg honom så och sade: ”Kommer du ut så här och oljad efter att ´Abdullâh har dött?” Han svarade: ”Skall jag gräva ned mig för det när min Herre har lovat mig gåvor för det och varje gåva håller jag kärare än hela världen. Allâh (ta´âlâ) sade:

الَّذِينَ إِذَا أَصَابَتْهُم مُّصِيبَةٌ قَالُواْ إِنَّا لِلّهِ وَإِنَّا إِلَيْهِ رَاجِعونَ أُولَئِكَ عَلَيْهِمْ صَلَوَاتٌ مِّن رَّبِّهِمْ وَرَحْمَةٌ وَأُولَئِكَ هُمُ الْمُهْتَدُونَ

”För dem som när de drabbas av olycka och motgång säger: ”Vi tillhör Allâh och till Honom skall vi återvända” – [förkunna för dem] att deras Herre skall välsigna dem och innesluta dem i Sin nåd; det är de som är rätt vägledda.”1

Skall jag gräva ned mig efter detta?”

Muhammad bin Khalaf sade:

”Ibrâhîm al-Harbî hade en son som var elva år när han dog. Sonen hade memorerat Qur’ânen och tagit stor del av kunskapen. När jag kom till honom för att beklaga sorgen sade han: ”Jag ville att min son skulle dö.” Jag sade: ”Abû Ishâq! Du är världens kunnigaste. Hur kan du säga något sådant om den här pojken som du hade lärt så mycket Hadîth och Fiqh?” Han svarade: ”Ja. Jag drömde om att Domedagen hade inträffat. Jag såg hur barn höll i vattenbehållare och bjöd folk på vatten. Det var en fruktansvärt varm dag. Jag sade till ett av barnen: ”Låt mig få dricka av detta.” Barnet tittade på mig: ”Det är inte du som är min fader.” Jag sade: ”Vilka är ni egentligen?” Barnet svarade: ”Vi är barnen som dog i det förra livet och lämnade efter oss föräldrar. Vi möter dem och bjuder dem på vatten.” Han sade: ”Därför ville jag att han skulle dö.”

Ibn ´Asâkir rapporterade med sin berättarkedja via Suhayl bin al-Handhalah al-Ansârî – som för övrigt inte kunde få barn – som sade:

”Att jag får ett barn som dör, om så ett missfall, och sedan härdar och hoppas på belöning håller jag kärare än att få allt här i livet.”

Ibn-ul-Handhalah var en av dem som lovade profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) tro och lydnad under trädet.

Ibn ´Asâkir rapporterade också att ´Iyâdh bin ´Uqbahs son låg på sin dödsbädd medan ´Iyâdh var bortrest. Sonens moder sade till sonen: ”Om Abû Wahb hade varit här skulle han glatt sig.” När ´Iyâdh bin ´Uqbah låg på sin dödsbädd sade han till sin broder Abû ´Ubayd: ”Du har vunnit. Jag hoppades på att du skulle dö innan mig så att jag kunde härda med din död och hoppas på belöning.”

Abû Muslim al-Khawlânî sade:

”Jag får hellre en son som Allâh har hand om till dess att han blir en ungdom och som jag älskar mest och att Allâh sedan tar honom från mig än att jag får allt här på jorden.”

Abûl-Hasan al-Madâ’inî sade:

”´Umar bin ´Abdil-´Azîz kom in till en av sina söner som låg i smärtor. Han frågade honom: ”Hur uppfattar du ditt tillstånd?” Han svarade: ”Du uppfattar mig i sanning.” Då sade han: ”Käre son! Jag vill hellre att du är i min vågskål än att jag är i din.” Sonen svarade: ”Käre fader! Jag vill hellre det du vill än det jag vill.”

Thâbit al-Bunânî sade:

”Silah bin Ushaym var ute i strid med sin son. Han sade till honom: ”Käre son! Gå fram och strid så att du kan stupa så att jag kan räkna med belöning för mitt tålamod. Han gjorde så och stred till dess att han stupade. Därefter gick hans fader fram och stupade. När kvinnorna hade samlats sade hans fru Mu´âdhah al-´Adhriyyah: ”Om ni har kommit för att gratulera mig är ni välkomna. Om ni har kommit för något annat syfte får ni gå härifrån.”

Kathîr bin Tamîm ad-Dârî sade:

”Jag satt med Sa´îd bin Djubayr när hans son ´Abdullâh kom. Sonen hade kunskap. Sa´îd bin Djubayr sade: ”Jag vet vad som är bäst för honom.” De sade: ”Vad?” Han sade: ”Att han dör så att jag kan räkna med belöning för mitt tålamod.”

´Umar bin Maymûn bin Mahrân sade:

”Jag och min fader gjorde Tawâf runt Ka´bah. Rätt som det var träffade han en äldre man som han kramade om. Den gamle mannen hade en son med sig i min ålder. Min fader sade till honom: ”Vem är detta?” Han svarade: ”Min son.” Min fader frågade: ”Hur pass belåten är du med honom?” Han svarade: ”Abû Ayyûb! Det finns inte ett fint drag utan att jag finner det i honom förutom ett.” Min fader sade: ”Vilket?” Han sade: ”Jag vill att han dör innan mig så att jag kan belönas för honom.” Därefter skildes de åt. Jag frågade min fader om vem den gamle mannen var. Han sade: ”Makhûl.”

Syftet med detta är att detta tillstånd är väldigt och ädelt för den som vill råka ut för olyckor och gläds över dem för deras medförande belöning. Det är ingen som vill det förrän man vet vilken styrka och vilket tålamod man verkligen har. När man påstår något får man oftast se till att leva upp till påståendet. Då brukar det hända att man inte klarar av det. Suhnûn (rahimahullâh) brukade säga: ”Jag är nöjd med allt som Du beslutar för mig. Pröva mig med allt som Du vill.” Då prövade Allâh honom så att han inte kunde urinera. Han härdade inte. Han brukade gå till barnen och säga: ”Be för er lögnaktige farbror.”

Den fullkomliga vägen är profetens (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) ord:

”Önska inte att få träffa fienden och be Allâh om sundhet.”

Håll fast vid din kunskap att om avsikten med ens avkomma är att förlora den eller behålla den är korrekt, belönas man stort för båda avsikterna. Handlingarna räknas trots allt utmed avsikterna. Det har bekräftats att ´Umar bin al-Khattâb (radhiya Allâhu ´anh) sade:

”Det finns ingen fru, ingen egendom och inget barn utan att jag vill säga för dem ”Vi tillhör Allâh och till Honom skall vi återvända”. Det enda undantaget är ´Abdullâh bin ´Umar som jag vill skall vara bland människorna.”

Vad som stödjer det är profetens (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) ord hos Muslims ”as-Sahîh”:

”När människan dör upphör hennes handlingar bortsett från tre stycken; en pågående välgörenhet, en gagnande kunskap eller en rättfärdig son som ber för henne.”

I hadîthen som rapporteras via Anas står det:

”Sju saker tar tjänaren med sig efter döden…”

Däribland:

”… eller lämnar efter sig en son som ber om förlåtelse för honom efter hans död.”

´Abdullâh bin ´Umar (radhiya Allâhu ´anh) kallades av profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) för en rättfärdig man eller en rättfärdig tjänare.

Helt klart är det bättre för en person att fortsätta belönas efter sin död än att belöningen upphör med hans död. Tjänaren är i störst behov av goda handlingar efter sin död. Med döden upphör alla handlingar bortsett från dem som profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) nämnde. Därför förstår jag att det är bättre att skaffa barn för att de skall leva vidare. Men i och med att dessa människor hade en så stark tro i sina hjärtan och bekräftelse till Allâhs beslut och bestämmelse, sade de det rakt ut. I själva verket är det inte alls många som härdar med prövningar och Allâh vet bättre.

1 2:156-157