Imâm Ahmad bin Hanbal (rahimahullâh) sade:

”Qur’ânen är Allâhs tal och den är inte skapad. Man skall inte vika sig för att säga att den inte är skapad. Allâhs tal är inte åtskilt från Honom och inget från Honom är skapat. Jag varnar dig för att debattera med dem som innoverar i frågan. Den som säger att uttalet av Qur’ânen är skapat eller förhåller sig passivt till det och säger:

”Jag vet inte om uttalet är skapat eller inte – Qur’ânen är helt enkelt Allâhs tal.”

är en innovatör lik personen som säger att det är skapat. Qur’ânen är Allâhs tal och den är inte skapad.”

FÖRKLARING

Som ni själva vet är den här frågan mycket allvarlig. Ahl-us-Sunnah wal-Djamâ´ah prövades hårt med den här frågan. I allra högsta grad Imâm Ahmad. Folk fängslades, torterades och dödades. Djahmiyyah och Mu´tazilah stod för det under al-Ma’mûns, al-Mu´tasims och al-Wâthiqs epoker. Under dessa tre ´Abbâsiyyah-kalifers epoker satte Djahmiyyah, Mu´tazilah och andra vilsna samfundet på en väldig prövning. De tog makten över Ahl-us-Sunnah, men Allâh bestämde att de fromma får de sista ordet. Imâm Ahmad (rahimahullâh) härdade och stod ut med tortyr, fängelse och svåra mödor som inte ens berg står ut med. Därav upphöjde Allâh hans status och position. Han blev verkligen imamen av Ahl-us-Sunnah. Ingen demonstrerar och kallar till Sunnah utan att han äras av att associeras med denna väldiga imam. Allâh stärkte islam med Abû Bakr i samband med avfallet och Han stärkte islam med Ahmad i samband med prövningen, sade vissa Salaf. Må Allâh benåda honom och belöna honom på det bästa möjliga viset.

Qur’ânen och Sunnah bevisar att Qur’ânen är Allâhs (subhânahu wa ta´âlâ) tal som Han har uttalat. Han har uppenbarat den för Djibrîl och Djibrîl har förkunnat den vidare till Muhammad (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam). Allâh talar när Han vill och om Han vill. Till Hans tal som är mer än haven hör:

قُل لَّوْ كَانَ الْبَحْرُ مِدَادًا لِّكَلِمَاتِ رَبِّي لَنَفِدَ الْبَحْرُ قَبْلَ أَن تَنفَدَ كَلِمَاتُ رَبِّي وَلَوْ جِئْنَا بِمِثْلِهِ مَدَدًا

”Säg: ”Om allt hav blev till bläck för [att uppteckna] min Herres ord, skulle havet helt visst sina förr än min Herres ord hade uttömts; och [så skulle det vara] även om hav lades till hav.”1

Till Hans tal hör de uppenbarade skrifterna som sändes ned för att beriktiga människorna, vägleda dem och rädda dem från villfarelse för att förse dem med visa mål som endast Han (subhânahu wa ta´âlâ) känner till. Det hör till Hans nåd, vishet och herravälde att uppenbara skrifter för sändebuden för att beriktiga människornas liv. När de lever efter dessa skrifter förtjänar de att inträda paradiset och vinna Herrens välbehag. Den som opponerar sig skrifterna och bemöter dem omedgörligt får sina ursäkter avskurna och förtjänar följaktligen att få de otrognas och arrogantas straff i det eviga helvetet, vilket Allâh har sagt.