Imâm Abû Bakr Muhammad bin al-Husayn al-Âdjurrî (d. 360)

Kitâb-ul-Ghurabâ’ min-al-Mu’minîn, ss. 69-73

42 – Jag hörde Abû Bakr bin Abît-Tayyib säga: Vi fick reda på att ´Abdullâh bin al-Faradj al-´Âbid sade:

”Jag behövde en hantverkare som kunde tillverka något åt mig av det slag dagsverkarna gör. Jag gick då till marknaden och började mönstra hantverkarna, och längst bort bland dem satt en gulblek yngling med en stor korg och en spade framför sig. Han var iklädd en yllekåpa och ett yllehöftskynke. Jag sade till honom: ’Vill du arbeta?’ Han sade: ’Ja.’ Jag sade: ’För hur mycket?’ Han sade: ’För en dirhem och en sjättedels dirhem.’ Jag sade: ’Res dig så att du kan arbeta.’ Han sade: ’På ett villkor.’ Jag sade: ’Vilket?’ Han sade: ’När Dhuhr infaller och bönekallaren kallar till bön går jag ut, renar mig och ber församlingsbönen i moskén. Därefter kommer jag tillbaka. När ´Asr infaller gör jag samma sak.’ Jag sade: ’Ja.’ Han reste sig med mig och vi kom hem. Jag kom överens med honom om vad han skulle flytta från en plats till en annan. Han spände åt midjan och började arbeta. Han sade inte ett ord till mig förrän bönekallaren kallade till Dhuhr, varvid han sade: ’Allâhs slav! Bönekallaren har kallat till bön!’ Jag sade: ’Du avgör.’ Han gick ut och bad. Därefter kom han tillbaka och arbetade lika bra till ´Asr. När bönekallaren kallade till ´Asr sade han: ’Allâhs slav! Bönekallaren har kallat till bön!’ Jag sade: ’Du avgör.’ Han gick ut och bad ´Asr. Därefter kom han tillbaka och arbetade resten av dagen, varefter jag vägde upp hans lön. Han gick sin väg.

När vi några dagar senare återigen behövde arbete, sade min maka till mig: ’Hitta den där ynglingen till hantverkare. Han gjorde ett bra arbete för oss.’ Jag gick till marknaden, men kunde inte hitta honom. När jag frågade efter honom sade de: ’Menar du den nedstämde och gulbleke som vi endast ser på lördagar och som alltid sitter ensam längst bak?’ Jag gick min väg. Nästa lördag gick jag till marknaden och hittade honom. Jag sade till honom: ’Vill du arbeta?’ Han sade: ’Du vet lönen och villkoret.’ När jag vägde upp hans lön åt honom gav jag honom mer, varvid han vägrade att ta emot tillägget. Jag insisterade, men han tog illa vid sig och lämnade mig. Det bedrövade mig, så jag följde efter honom och hann ikapp honom. Jag övertalade honom att endast ta sin lön.

Efter ett tag behövde vi honom igen. Jag gick en lördag, men hittade inte honom. Jag frågade efter honom och fick reda på att han var sjuk. En som var underrättad om honom sade: ’Han kom varje lördag till marknaden och arbetade för en dirhem och en sjättedels dirhem. Han livnärde sig dagligen på en sjättedels dirhem. Nu är han sjuk.’ Jag frågade efter hans bostad och kom hem till honom. Han bodde hos en gumma, så jag sade till henne: ’Bor en ung dagsverkare här?’ Hon sade: ’Han har varit sjuk i flera dagar.’ Jag gick in till honom och fann honom sjuk. Han hade en tegelsten under sitt huvud. Jag hälsade honom och sade: ’Behöver du något?’ Han sade: ’Ja, om du går med på det.’ Jag sade: ’Jag går med på det – om Allâh vill.’ Han sade: ’Om jag dör ska du sälja denna myrra och tvätta denna yllekåpa och detta höftskynke och linda mig i dem därefter. Sprätt sedan upp kåpans kragöppning. Däri ligger en ring. Ta den. Iaktta därefter den dag då kalifen Hârûn ar-Rashîd ska rida. Ställ dig där han kan se dig och tala med honom. Visa honom ringen – han kommer att kalla på dig. Ge honom ringen. Detta ska dock inte ske före min begravning.’ Jag sade: ’Ja.’

Efter att han hade dött gjorde jag som han hade sagt åt mig. Jag iakttog den dag då ar-Rashîd skulle rida, varvid jag satte mig på vägen. När han passerade ropade jag på honom: ’Troendes ledare! Jag har en deposition för dig.’ Jag vinkade med ringen. Han lät mig bäras till dess att han hade kommit hem, varefter han kallade på mig och lät alla andra gå iväg. Han sade till mig: ’Vem är du?’ Jag sade: ’´Abdullâh bin al-Faradj.’ Han sade: ’Varifrån har du fått denna ring?’ Jag berättade för honom om ynglingen, varvid han brast i gråt så att jag tyckte synd om honom. Efter att han hade börjat känna sig bekväm med mig sade jag: ’Troendes ledare! Vad är han till dig?’ Han sade: ’Han var min son.’ Jag sade: ’Hur hamnade han i denna situation?’ Han sade: ’Han föddes innan jag blev kalif. Han fick en fin uppväxt och lärde sig Koranen och kunskap. Efter att jag hade tillträtt som kalif lämnade han mig och tog ingenting av mitt jordeliv. Jag gav hans moder denna ring. Det är en rubin och är värd mycket pengar. Jag gav den som sagt till henne och sade till henne att ge den till honom. Han var hängiven sin moder. Hon bad honom ha den hos sig ifall han skulle behöva den någon gång. Hans moder dog. Jag visste inget om honom förrän du berättade för mig om honom.’ Därefter sade han till mig: ’Följ med mig till hans grav på natten.’ På natten kom han ensam ut och gick med mig till dess att vi kom fram till hans grav. Han satte sig vid den och grät häftigt. När gryningen hade infallit reste vi oss och han återvände. Han sade: ’Kom med mig varje dag till hans grav.’ Jag gick med honom på natten, besökte graven och återvände hem. Jag visste inte att han var ar-Rashîds son förrän han berättade för mig.’”