´Allâmah Muhammad Djamâl-ud-Dîn bin Muhammad al-Qâsimî (d. 1332)

al-Mash ´alâl-Djawrabayn, s. 34-37

Granskning och kommentar: Imâm Muhammad Nâsir-ud-Dîn al-Albânî (d. 1420)

För det fjärde sade Imâm an-Nawawî i ”Sharh-ul-Muhadhdhab”:

”Våra kollegor argumenterar med1 att det är omöjligt att gå i dem, precis som i trasor, varför det är otillåtet att bestryka dem… al-Mughîrahs hadith kan replikeras på flera sätt:

1 – Den är svag enligt de memorerande lärde. al-Bayhaqî försvagade den och citerade samma dom från Sufyân ath-Thawrî, ´Abdur-Rahmân bin Mahdî, Ahmad bin Hanbal, ´Alî bin al-Madînî, Yahyâ bin Ma´în och Muslim bin al-Hadjdjâdj. Dessa individer är de största imamerna inom Hadith. Även om at-Tirmidhî sade att hadithen är ”god och autentisk”, går dessa före honom. Faktum är att varenda en av dem går före at-Tirmidhî, vilket de sakkunniga är eniga om.

2 – Om den hade varit autentisk skulle den handlat om gångbara strumpor. På så vis kombineras alla bevisen. Det finns ingen ansedd generalisering i hadithen.

3 – al-Bayhaqî sade att Abûl-Walîd an-Naysâbûrî tolkade den som strumpor och sandaler tillsammans, och varken bara strumpor eller bara sandaler. Domen förefaller gälla strumpor och sandaler tillsammans.”

Vad betraffar Imâm an-Nawawîs ord ”att det är omöjligt att gå i dem”, kan efteraparna se det som ett argument. Det gör dock inte den lärde inom Hadith och fundamenter, ty hos honom är det bara Qur’ânen, Sunnah och andra bevis som hänvisar till dem som utgör ett argument. Debattlagen fordrar att starka bevis avvisas av än starkare bevis och att en hadith avvisas av en minst likadan hadith eller en vers, inte med åsikter eller analogi. Annars kommer debattören att beskyllas för samma sak som Tyckarna (أهل الرأي)2. Det finns varken någon vers eller någon hadith som avvisar den. Det enda som finns är bevis i Qur’ânen och Sunnah som stödjer den, vilket har angivits. Det är det som utgör ett känt argument enligt principerna.

Därtill sade an-Nawawî att “den är svag enligt de memorerande lärde” och nämnde flera som delade den åsikten. Det påståendet avvisas med det tredje sätt som nämndes i samband med det tredje tvivlet. Lägg till det att hans försvagning utgår från hans påstående om avvikelse. Jag har redan klargjort att avvikelse är ingalunda försvagande brist i alla fall. Om en hederlig och precis återberättare är ensam om att återberätta något, är hans återberättelse autentisk, framför allt om den stärks av den föregående hadithen om sockorna och följeslagarnas praxis, vilken kommer att nämnas längre fram. Därför autentiserade Imâm at-Tirmidhî den. Det är uppenbarat att de som försvagar den, oaktat deras antal, gör så på grund av dess avvikelse. Sakfrågan handlar inte om antal utan om bevisning, argumentation och överensstämmelse med principerna. I övrigt hör mångfald inte till de kända argumenten och bevisen. Således säger de principlärde att bara för att majoriteten handlar tvärtemot en hadith som återberättas av enstaka återberättare, betyder det inte att det inte är obligatoriskt att efterleva den, ty majoritetens handling utgör inget argument3. De motiverar sin åsikt med att samstämmighet utgör ett argument och att majoritetens praxis inte utgör samstämmighet eftersom samstämmighet innebär samfundets stora lärdes enighet. En hadith som återberättas av enstaka återberättare utgör dock ett argument i sig.