Imâm Sâlih bin Fawzân al-Fawzân

at-Ta´lîqât al-Mukhtasarah ´alâl-´Aqîdah at-Tahâwiyyah, sid. 207-209

Abû Dja´far at-Tahâwî (rahimahullâh) sade:

144 – Den förmåga som fordrar plikt, utifrån den vägledning som skapelsen inte kan beskrivas med, finns tillsammans med handlingen. Förmåga i form av sundhet, möjlighet, utförbarhet och hälsa, finns innan handlingen och är förknippad med tilltal. Som Allâh (ta´âlâ) sade:

لاَ يُكَلِّفُ اللّهُ نَفْسًا إِلاَّ وُسْعَهَا

”Allâh lägger inte på någon en tyngre börda än han kan bära.”1

FÖRKLARING

Förmågan hänvisar till människans kapacitet. Den delas upp i två sorter:

1 – Förmåga förknippad med myndighet, påbud och förbud.

2 – Förmåga förknippad med människans kapacitet till handling och genomföring.

Förmåga förknippad med myndighet handlar om möjlighet och huruvida en människa kan eller inte kan genomföra en viss sak. Myndighet beror alltså på denna sortens förmåga. En människa som saknar förmåga är omyndig. Exempel på sådana människor är galningar och minderåriga. De är omyndiga och ska därigenom varken påbjudas eller förbjudas. Dock ska det förmögna sjuåriga barnet befallas att be i rekommenderande, uppfostrande och inövande syfte. När barnet blir könsmoget förpliktigas det dyrkan. Denna förmågan är alltså befintlig innan handlingen.

Förmåga förknippad med genomföring är befintlig med handlingen. Vallfärden, till exempel, berörs av två förmågor. Allâh (ta´âlâ) sade:

وَلِلّهِ عَلَى النَّاسِ حِجُّ الْبَيْتِ مَنِ اسْتَطَاعَ إِلَيْهِ سَبِيلاً

”Vallfärden till Huset är en plikt gentemot Allâh för var och en som har möjlighet att genomföra den.”2

Här handlar förmågan om möjlighet. Den som har möjlighet att vallfärda måste göra det. Möjlighet åsyftar proviant och transportmedel. Den som besitter bådadera måste vallfärda, ty det är hans möjlighet. Detta är alltså förmåga innan handlingen.

Förmåga med handlingen är den som krävs under själva vallfärden. Måhända saknar personen förmåga på grund av kronisk sjukdom eller ålderdom. Denne saknar förmåga i form av genomföring samtidigt som han besitter förmåga i form av myndighet. En sådan person har vallfärdens plikt på sitt samvete.

Ett annat exempel är bönen; när tiden går in, blir det obligatoriskt för den myndige att be. Hans genomföring av bönen beror dock på hans förmåga. Den sjuke ska be stående; klarar han inte det, ber han sittande; klarar han inte det heller, ber han liggande på sidan. Alltså måste han be i alla fall, ty han förmår att be. Denna förmågan är före handlingen. Vad förmågan med handlingen beträffar, kan den vara fullständigt obefintlig eller också befintlig men defekt. I vilket fall som helst, måste personen be utifrån sin förmåga:

فَاتَّقُوا اللَّهَ مَا اسْتَطَعْتُمْ

”Frukta därför Allâh efter måttet av er förmåga.”3

لاَ يُكَلِّفُ اللّهُ نَفْسًا إِلاَّ وُسْعَهَا

”Allâh lägger inte på någon en tyngre börda än han kan bära.”

Det finns alltså skillnad mellan de två förmågorna; en är relaterad till tilltal, såsom i Allâhs (ta´âlâ) ord:

لاَ يُكَلِّفُ اللّهُ نَفْسًا إِلاَّ وُسْعَهَا

”Allâh lägger inte på någon en tyngre börda än han kan bära.”

En annan är som sagt relaterad till genomföring.