Imâm Sâlih bin Fawzân al-Fawzân

at-Ta´lîqât al-Mukhtasarah ´alâl-´Aqîdah at-Tahâwiyyah, sid. 196-198

Till de bevis som påvisar straffet i graven hör Allâhs (´azza wa djall) ord om Faraos folk:

النَّارُ يُعْرَضُونَ عَلَيْهَا غُدُوًّا وَعَشِيًّا وَيَوْمَ تَقُومُ السَّاعَةُ أَدْخِلُوا آلَ فِرْعَوْنَ أَشَدَّ الْعَذَابِ

”Morgon och afton förs de fram till Elden, och den Dag då den Yttersta stunden är här: ”För in Faraos anhang i det strängaste av alla straff!”1

Att de förs fram till Elden morgon och afton sker i graven.

وَإِنَّ لِلَّذِينَ ظَلَمُوا عَذَابًا دُونَ ذَلِكَ وَلَكِنَّ أَكْثَرَهُمْ لَا يَعْلَمُونَ

”De som ständigt begår orätt skall straffas redan innan, men de flesta av dem är ovetande.”2

Det vill säga i graven, säger de lärde. En annan teori är att straffet åsyftar jordelivet i form av död, fångenskap, skyddsskatter och liknande. Versen kan betyda bådadera. Han (ta´âlâ) sade också:

وَلَنُذِيقَنَّهُمْ مِنَ الْعَذَابِ الْأَدْنَى دُونَ الْعَذَابِ الْأَكْبَرِ لَعَلَّهُمْ يَرْجِعُونَ

“Innan Vi låter dem smaka det större straffet skall Vi helt visst låta dem smaka det mindre straffet så att de återvänder.”3

Det mindre straffet är i graven och det större straffet är på Domedagen.

Vad Sunnah beträffar, finns det mångfaldiga hadîther som bekräftar straffet i graven. En av dem är att Ibn ´Abbâs (radhiya Allâhu ´anhumâ) berättade att profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) gick förbi två gravar och sade:

”De straffas, men de straffas inte för något allvarligt. Jo, det är visst allvarligt. En av dem gick omkring och skvallrade medan den andre inte skyddade sig mot urin.”4

Dessutom sade profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam):

اللَّهُمَّ إِنِّي أَعُوذُ بِكَ مِنْ عَذَابِ جهنم و من عَذَابِ الْقَبْر ومِنْ فِتْنَةِ الْمَحْيَا وَالْمَمَاتِ وَ مِنْ فتنة الْمَسِيحِ الدَّجَّالِ

”Allâh! Jag söker skydd hos Dig från straffet i helvetet och från straffet i graven, från livets och dödens prövning och från Antikrists prövning.”5

Det kan också hända att vissa människor synar straffet i graven i form av påminnelse och lärdom. Hâfidh Ibn Radjab (rahimahullâh) nämnde märkliga saker i sin bok ”Ahwâl-ul-Qubûr” och detsmma gjorde Ibn-ul-Qayyim (rahimahullâh) i sin bok ”ar-Rûh”. Författaren (rahimahullâh) sade:

”… utifrån de besked som har rapporterats från Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) och följeslagarna (radhiya Allâhu ´anhum).”

Ty både lycksaligheten och straffet i graven hör till det dolda, vilket betyder att vi bekräftar bara det som bevisas av bevis och dementerar inte det som bevisas. Det är Ahl-us-Sunnah wal-Djamâ´ahs dogm.