Imâm Sâlih bin Fawzân al-Fawzân

at-Ta´lîqât al-Mukhtasarah ´alâl-´Aqîdah at-Tahâwiyyah, sid. 193-194

Abû Dja´far at-Tahâwî (rahimahullâh) sade:

138 – Vi tror på straffet i graven för den som förtjänar det, och Munkars och Nakîrs frågor däri om den dödes Herre, religion och profet, utifrån de besked som har rapporterats från Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) och följeslagarna (radhiya Allâhu ´anhum).

FÖRKLARING

Shaykh-ul-Islâm Ibn Taymiyyah (rahimahullâh) nämner i ”al-´Aqîdah al-Wâsitiyyah” att tron på Domedagen inkluderar allt som händer från och med döden; straffet och lycksaligheten i graven, Uppståndelsen, Räkenskapen, Vågen, utdelningen av anteckningsblocken, paradiset och helvetet – den som dementerar något av det tror inte på Domedagen. Vi spekulerar inte i Domedagen och all den dolda kunskap som är relaterad till den. Vi tror på det som står i Qur’ânen och Sunnah om den utan att spekulera i den eller tala utan bevis om den.

Graven är barriären mellan jordelivet och efterlivet, precis som i versen:

وَمِن وَرَائِهِم بَرْزَخٌ إِلَى يَوْمِ يُبْعَثُونَ

”Bakom dem reser sig ett oöverstigligt hinder fram till den dag då de kallas till nytt liv.”1

Graven är en fas av väntan varefter människorna förflyttas till uppståndelse och räkenskap. Ibn-ul-Qayyim (rahimahullâh) nämnde att liven är tre stycken:

1 – Jordelivet är ett liv ämnat för handling och anskaffning.

2 – Gravlivet är ett tillfälligt liv. Därför är det fel att säga att graven är ens sista vila.

3 – Efterlivet är ett evigt liv, antingen i paradiset eller också i helvetet.