17. Allâhs ansikte

Ahl-us-Sunnah wal-Djamâ´ah anser att Allâh har ett verkligt ansikte som tillkommer Hans majestät och härlighet. Qur’ânen och Sunnah har bekräftat Allâhs ansikte. Allâh (ta´âlâ) sade i Qur’ânen:

وَيَبْقَى وَجْهُ رَبِّكَ ذُو الْجَلَالِ وَالْإِكْرَامِ

”Men din Herres majestätiska och härliga ansikte förblir.”1

Vad bevisen i Sunnah beträffar, sade profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) i den rapporterade tillbedjan:

اللهم إني أَسْأَلكَ لَذَّةَ النَّظرِ إِلى وَجْهِكَ وَالشَّوْقَ إِلَى لِقَائِكَ

”Allâh! Jag ber Dig om njutningen av att skåda Ditt ansikte och längtan efter att få träffa Dig.”2

Allâhs (ta´âlâ) ansikte tillhör Hans bekräftade essensegenskaper. Det är verkligt och passar endast Honom.

Det är inte tillåtet att tolka det som belöning på grund av följande orsaker:

1 – Det motstrider textens bokstavliga betydelse. Det som motstrider textens bokstavliga betydelse är i behov av bevis, vilket saknas här.

2 – Detta ansikte bifogas Allâh (ta´âlâ) och det som bifogas Honom existerar antingen av sig självt eller också gör det inte det.

Om det existerar av sig självt, är det skapat och inte en av Allâhs egenskaper. Exempel på det är Allâhs hus och Allâhs kamel. Det bifogas antingen utav ära eller också för att uttrycka att saken har en ägare och skapare.

Om det inte existerar av sig självt, är det Allâhs egenskap och den är inte skapad. Exempel på det är Allâhs kunskap, styrka, kraft, tal, hand, öga och så vidare. Tveklöst tillhör ansiktet denna kategori. När det tillskrivs Allâh, tillskrivs det som en egenskap till den beskrivne.

3 – Belöningen är skapad och åtskild från Allâh (ta´âlâ). Ansiktet är en av Allâhs egenskaper och det är varken skapat eller åtskilt från Honom. Hur kan man då tolka ansiktet som belöning?

4 – Ansiktet beskrivs med majestät och härlighet och att det besitter ljus som man söker skydd hos och som hade bränt allt Han ser om det hade avtäckts3. Alla dessa egenskaper hindrar att det tolkas som belöning och Allâh vet bättre.

155:27

2an-Nasâ’î (1305) och den är autentisk enligt Ibn Hibbân (509 – al-Mawârid) och al-Albânî i ”as-Sunnah” (424).

3Muslim (178).