17. al-Ghazâlîs kriterium

Låt gå om deras omnämnda meningsskiljaktighet stannade dem emellan och inte spreds till muslimerna. I så fall hade den varit någorlunda mildare. Problemet är att den har till och med spridit sig till de otrogna i många länder och kontinenter. Följaktligen vägrade de att konvertera till islam. Muhammad al-Ghazâlî sade:

”I samband med en konferens vid universitet i Princeton, USA, tog en talare upp följande fråga:

”Vilken islam kan muslimerna förse världen med? Låt dem definiera den islam som de kallar till. Är det islam enligt kinesernas förståelse? Eller enligt Shî´ahs, liksom Imâmiyyah och Zaydiyyah, förståelse? De är alla oense sinsemellan. Vissa av dem kan tänka på en sakfråga på ett modern sätt, medan andra tänker på samma sakfråga på ett omodernt sätt. Kort och gott förvirrar islams kallare de kallade eftersom de själva är förvirrade.”1

1Dhalâm-ul-Gharb, sid. 200

Mot slutet av Muhammad al-Ghazâlîs liv har hans böcker, däribland hans senaste utgåva benämnd ”as-Sunnah an-Nabawiyyah bayn Ahl-il-Fiqh wa Ahl-il-Hadîth”, avslöjat att han själv tillhör de förvirrade kallarna. Via mina diskussioner med honom och flera av hans böcker insåg jag hans förvirring och avvikelse från Sunnah. När det kommer till klassificering av hadîther, refererar han till sitt eget tycke och inte till de lärdas regler. Hadîthen han gillar, autentiserar han om än den är svag, och hadîthen han inte gillar, försvagar han om än den är autentisk och hos al-Bukhârî och Muslim. Det kan du finna i hans avvisning av mitt förord som jag skrev till den fjärde upplagan av hans bok ”Fiqh-us-Sîrah”. Det var han själv, via en broder vid al-Azhar som mellanhand, som bad om det. Snabbt började jag nämna hadîthernas källor och döma dem. På den tiden trodde jag att han verkligen brydde sig om Sunnah och den profetiska biografin och månade om att inget obehörigt hamnar i den. Även om han marknadsförde mina kommentarer och uttalade konkret sin lycka över dem, så berättade han om sin metodik gällande hans acceptans av svaga hadîther och avfärdande av autentiska hadîther och att han tittar endast på själva hadîthens text. Således inger han läsaren känslan av att detta vetenskapliga arbete väger ingenting hos honom. Hans kritik av hadîther är enkom teoretisk. En sådan kritik varierar kraftigt från en person till en annan. Det en person godtar förkastar en annan och tvärtom. På så sätt blir religionen till en följd drift och personlig uppfattning som saknar regler och principer. Det är något som går emot alla lärdas metod: berättarkedjan tillhör religionen; annars kan vem som helst säga vad som helst. Det är just det al-Ghazâlî gör med många hadîther i ”Fiqh-us-Sîrah”. Till stor del består boken av hadîther med avbrutna berättarkedjor. Och det som är sammanbundet innehåller även svaghet. Det inser alla som läser mina kommentarer till den. Trots det säger han:

”Jag har månat om att hålla mig till den bästa metodiken och utgå ifrån respekterade referenser. Jag tycker att jag har gjort det med bravur. Jag har samlat på mig en mängd rapporteringar som ger den lärde och insiktsfulle sinnesro.”

Om han hade blivit frågad hur han har gått tillväga för att dra sina slutsatser, skulle han bara kunnat peka på sina personliga tycken. Hans personliga tycken är dock osunda. Beviset för det är att han autentiserar det som inte är autentiskt och försvagar det som till och med al-Bukhârî och Muslim autentiserar. Det har jag redan klargjort i det antydda förordet. Han tryckte det tillsammans med den fjärde upplagan av ”Fiqh-us-Sîrah” för att sedermera radera det i de senare upplagorna, däribland det som trycktes av bokförlaget Dâr-ul-Qalam i Damaskus. Det har fått vissa att ana att han enkom bad om förordet för att sprida boken bland läsarna som respekterar folk som tjänar Sunnah, försvarar den och skiljer på autentiskt och svagt i enlighet med vetenskapliga principer och inte personliga tycken och olikartade lustar, till skillnad från al-Ghazâlîs handling i den här boken samt i hans sista bok ”as-Sunnah an-Nabawiyyah bayn Ahl-il-Fiqh wa Ahl-il-Hadîth”. Numera har det klargjorts för människorna att han besitter Mu´tazilahs metod och att han struntar i de lärda och deras mångåriga tjänst av Sunnah. Också struntar han i imamerna och de lärda som har lagt grunder och sedan byggt förgreningar på dem. Han tar det han vill och lämnar det han vill utan att bry sig om deras grunder och principer. Många lärda och dygdiga människor har avvisat honom. Må Allâh belöna dem väl. De har klarlagt hans förvirring och villfarelse i detalj. En av de bästa avvisningarna av honom som jag har sett är den som skrevs av vår vän Dr Rabî´ bin Hâdî al-Madkhalî och kom med i den afghanska tidskriften ”al-Mudjâhid” (nummer 9 och 11). En annan är den förträfflige brodern Sâlih bin ´Abdil-´Azîz bin Muhammad Âlush-Shaykhs avhandling ”al-Mi´yâr li ´Ilm al-Ghazâlî”.