16. Vi har något andra saknar

Imâm Muhammad bin ´Abdillâh bin Nâsir-id-Dîn ad-Dimashqî (d. 842)

Bard-ul-Akbâd ´inda Faqd-il-Awlâd, sid. 85-89

Det rapporteras att Sa´îd bin Djubayr sade:

”Ingen har fått det som detta samfund har fått. Allâh (ta´âlâ) sade:

الَّذِينَ إِذَا أَصَابَتْهُم مُّصِيبَةٌ قَالُواْ إِنَّا لِلّهِ وَإِنَّا إِلَيْهِ رَاجِعونَ أُولَئِكَ عَلَيْهِمْ صَلَوَاتٌ مِّن رَّبِّهِمْ وَرَحْمَةٌ وَأُولَئِكَ هُمُ الْمُهْتَدُونَ

”För dem som när de drabbas av olycka och motgång säger: ”Vi tillhör Allâh och till Honom skall vi återvända” – deras Herre skall hylla dem och innesluta dem i Sin nåd; det är de som är rätt vägledda.”1

Om någon hade fått det, skulle Ya´qûb (´alayhis-salâm) fått det. Hör du inte honom säga:

وَتَوَلَّى عَنْهُمْ وَقَالَ يَا أَسَفَى عَلَى يُوسُفَ وَابْيَضَّتْ عَيْنَاهُ مِنَ الْحُزْنِ فَهُوَ كَظِيمٌ

”Hur svår är inte saknaden efter Yûsuf!”2?

Det rapporteras hur en man kom till al-Hasan al-Basrî (rahimahullâh) och sade:

”Abû Sa´îd! Min son har dött. Jag ser inte en sak som han brukade leka med, utan att jag blir djupt förtvivlad. Jag fruktar att jag förlorar min belöning.” Han sade: ”Allâh (ta´âlâ) kommer inte att tillintetgöra din belöning. När du ser något sådant ska du säga: ”Allâh! Gör honom till min belöning. Allâh! Gör honom till min föregångare.”

Vad som också tar upp tålamod med bortgånga anhöriga och fina kondoleanser, är det som autentiseras från Anas bin Mâlik (radhiya Allâhu ´anh), som sade:

”En av Abû Talhahs söner med Umm Sulaym hade dött. Hans maka sade till sin familj: ”Tala inte med Abû Talhah förrän jag har talat med honom.” När han kommit serverade hon honom kvällsmat. Han åt och drack. Därefter gjorde hon sig i ordning så bra hon alltid brukade göra, varpå han lägrade henne. Då hon såg att han var mätt och belåten, sade hon: ”Abû Talhah! Om någon lånar ut en sak till en familj och sedan vill ha tillbaka den saken, har de andra då rätt att inte lämna tillbaka den?” Han sade: ”Nej.” Då sade hon: ”Räkna med belöning för din son.” Han blev arg och sade: ”Först låter du orena mig, sedan berättar du för mig om min son?” Han gick iväg tills han kom fram till Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) och berättade för honom vad som hade hänt. Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) sade: ”Må Allâh välsigna er gångna natt.” Hon blev gravid.”3

Däri nämns hur hon födde en son och att Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) smekte hans ansikte och gav honom namnet ´Abdullâh. Hadithen rapporteras av al-Bukhârî och Muslim, som står för den förkortade versionen. I al-Bukhârîs version sade Sufyân bin ´Uyaynah:

”En man från Hjälparna sade: ”Jag såg hur de hade nio barn tillsammans, och alla hade memorerat Qur’ânen.” Det vill säga ´Abdullâhs barn. Det vill säga den pojke som blev till från det samlaget samma natt som den förre pojken dog. Pojken som dog hette Abû ´Umayr. Profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) brukade skoja med honom och säga:

”Vad hände med Nughayr, Abû ´Umayr?”4

Med en reducerad berättarkedja via Mu´âwiyyah bin Qurrah, adderade Tâhir bin Muhammad bin al-Haddâd ett tillägg till den omnämnda hadithen i sin bok ”´Uyûn-ul-Madjâlis”. I slutet står det:

”Hon blev gravid med pojke som sedermera Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) gav namnet ´Abdullâh. Därefter sade Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam): ”Lov ske Allâh som låtit mitt samfund ha någon värdig den tålmodiga, israelitiska kvinnan.” Det sades: ”Vad hände med henne, Allâhs sändebud?” Han sade: ”Det fanns en israelitisk kvinna som var gift med en man. De hade två söner tillsammans. Hennes make hade befallt henne att laga mat till en bjudning. Hon gjorde så och människor kom hem till honom. De två pojkarna gick ut för att leka och föll i en brunn tillhörande huset. Hon ville inte förstöra sin makes gästeri, så hon bar hem sönerna och täckte dem med tyg. När gästerna gått hem kom maken in och sade: ”Var är mina två söner?” Hon sade: ”De är i rummet.” Hon hade parfymerat sig och förförde mannen, så att han lägrade henne. Därefter sade han: ”Var är mina två söner?” Hon sade: ”De är i rummet.” Deras fader kallade på dem varpå de kom in. Då sade kvinnan: ”Fri från brister är Allâh! Vid Allâh! De var döda, men Allâh (ta´âlâ) upplivade dem som belöning för mitt tålamod.”5

Abû Dharrs (radhiya Allâhu ´anh) barn brukade inte leva länge. När det sades till honom att hans barn inte överlever, sade han:

”Lov ske Allâh som tar dem i det tillfälliga livet för att förvara dem i det eviga livet.”

12:156-157

212:84

3Muslim (2150).

4al-Bukhârî i “al-Adab al-Mufrad” (269).

5Främmande enligt as-Sakhâwî i “Irtiyâh-ul-Akbâd”.