16. Måste alltid prioriteras

Allâh (ta´âlâ) sade då Han klargjorde Yûsufs kall via den troende mannen från Faraos folk:

وَلَقَدْ جَاءكُمْ يُوسُفُ مِن قَبْلُ بِالْبَيِّنَاتِ فَمَا زِلْتُمْ فِي شَكٍّ مِّمَّا جَاءكُم بِهِ حَتَّى إِذَا هَلَكَ قُلْتُمْ لَن يَبْعَثَ اللَّهُ مِن بَعْدِهِ رَسُولًا كَذَلِكَ يُضِلُّ اللَّهُ مَنْ هُوَ مُسْرِفٌ مُّرْتَابٌ

”Yûsuf kom på sin tid till er med klara vittnesbörd; men ni trodde inte på det som han framförde till er och fortsatte att tvivla, och när han dog sade ni: ’Efter honom kommer Allâh inte att sända fler sändebud.’” Så låter Allâh den gå vilse som genom misstro och tvivel förslösar sin själ.”1

Från Yûsufs (´alayhis-salâm) liv framgår det att kallet till Tawhîd är obligatoriskt och att avguderiet får varken fredas eller kompromissas. Oavsett kallarens omständigheter får han aldrig förtiga avguderiet. Inte ens en vanlig muslim får favorisera eller kompromissa med avguderiet. Bara det klargör dogmens vikt och storlek hos Allâh och Hans profeter och sändebud och att skillnaden är kolossal mellan dogm och islamiska förgreningar.

Muslimen, framför allt kallaren, som erhåller position får inte underprioritera dogmen eller motverka den genom att vara en hednisk siare eller stödja hedningarnas gudomar. Den som gör det är själv en vilsen hedning.

140:34