16. Den kloke och ödmjukheten II

1 – Muhammad al-Bâqir sade:

”al-Husayn bin ´Alî vallfärdade tio gånger till fots medan hans kameler gick bredvid honom.”

2 – De bästa människorna är de som är ödmjuka när de kan vara stolta, avhållsamma när de kan ha det bra och rättvisa när de kan straffa. En person lämnar aldrig ödmjukheten förrän arrogansen överväldigar honom. Ingen ser ned på folk förrän man ser upp till sig själv. Egenkärleken är en av hjärnans sjukdomar. Jag har inte sett någon se ned på någon som är under honom utan att Allâh förnedrar honom med någon som är över honom.

3 – Inget medför hat som arrogans. Inget medför kärlek som ödmjukhet.

4 – När den kloke ser en äldre person, ödmjukar han sig inför honom och säger: ”Han har varit muslim längre än vad jag har.” När han ser en yngre person, ödmjukar han sig inför honom och säger: ”Jag har fler synder än vad han har.” När han ser en jämnårig person, betraktar han honom som sin broder. Hur kan en person vara arrogant mot sin broder? Det är inte tillåtet att se ned på någon.

5 – Ibn ´Abbâs sade:

”Om ett berg hade angripit sig på ett annat berg skulle Allâh krossat det angripande berget.”

6 – Nûh bin Qays berättade att hans broder sade:

”Qatâdah sade: ”Jag har aldrig glömt något.” Därefter sade han till sin slav: ”Ge mig mina sandaler.” Då sade slaven: ”Du har dem på dig.”1

7 – al-Fadhl bin Mûsâ sade:

”Mâlik brukade glömma, så han sade till sin betjänt: ”Köp mig en slav och ge honom ett enkelt namn så att jag inte glömmer det.” Betjänten gjorde så och hämtade slaven till honom och sade: ”Jag har köpt den här slaven till dig och gett honom ett enkelt namn.” Han frågade: ”Vad heter han?” Han sade: ”Farqad.” Mâlik tittade på slaven och sade: ”Sätt dig ned, Wâqid!”

1 ”Poängen ligger i att han glömde något som inte skall glömmas, vilket bevisar att hans påstående var osunt.” (Kommentar till ”Rawdhat-ul-´Uqalâ’, sid. 63)