Imâm Sâlih bin Fawzân al-Fawzân

al-Minhah ar-Rabbâniyyah fî Sharh-il-Arba´în an-Nawawiyyah, s. 47

Den tredje pelaren är allmosegivanden. Allmosan är en plikt som Allâh (´azza wa djall) har ålagt och som tas av de rikas egendomar och ges till de fattiga. Allâh (ta´âlâ) sade:

وَفِي أَمْوَالِهِمْ حَقٌّ لِّلسَّائِلِ وَالْمَحْرُومِ

“Och av det som de ägde gav de tiggarna och dem som led nöd deras rättmätiga andel.”1

وَالَّذِينَ فِي أَمْوَالِهِمْ حَقٌّ مَّعْلُومٌ لِّلسَّائِلِ وَالْمَحْرُومِ

”… och som av vad de äger anslår rättmätiga andelar åt tiggarna och dem som lider nöd.”2

Allmosan är alltså en obligatorisk plikt och ingalunda rekommendation eller frivillig donation. Den som betalar den med nöje, beviljas den. Den som vägrar att betala den utav dementi av dess plikt, är otrogen. Skulle han däremot erkänna dess plikt men låta bli att betala den utav snålhet, måste makthavaren ta den från honom och bestraffa honom därtill. Skulle vägraren dessutom vara motståndskraftig och ha tillgång till armé och arsenal, måste makthavaren gå ut i krig mot honom till dess att han går med på att betala allmosa. Sådär gjorde Abû Bakr as-Siddîq (radhiya Allâhu ´anh) med dem som vägrade betala allmosor under hans kalifat.