15. Zakât-ul-Fitr

Zakât-ul-Fitr är en plikt för varje muslim, liten som stor, man som kvinna, fri som slav. Det har bekräftats att Ibn ´Umar (radhiya Allâhu ´anhumâ) sade:

”Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) ålade muslimska män och kvinnor, små och stora, fria och slavar att betala Zakât-ul-Fitr i form av en Sâ´ dadlar eller en Sâ´ korn och att den skulle betalas innan människorna begav sig till bönen.”1

Det finns ingen gräns för hur stor egendom man skall äga för att det skall vara obligatoriskt att betala Zakât-ul-Fitr. Så länge en muslim och hans familj har tillräckligt mycket för ett dygn är han ålagd att betala det för sig själv, sina barn, sina hustrur och sina slavar.

Angående den hyrde betjänten, betalar han för sig själv så länge inte arbetsgivaren betalar frivilligt för honom eller sätter det som krav. Vad beträffar den förslavade betjänten, är det som sagt hans ägares skyldighet.

Enligt samstämmigheten är det inte obligatoriskt att betala Zakât-ul-Fitr för fostret. Det är däremot rekommenderat baserat på ´Uthmâns (radhiya Allâhu ´anh) handling.

al-Bukhârî och Muslim rapporterade via Abû Sa´îd al-Khudrî (radhiya Allâhu ´anh) att han sade:

”På profetens tid betalade vi den i form av en Sâ´ mat, dadlar, korn, grynost eller russin.”2

En grupp lärda tolkade mat som spannmål medan andra sade att det betyder landets råvara oavsett om det rör sig om spannmål, majs, hirs eller något annat. Denna åsikt är den korrekta av den anledningen att allmosan går ut på att de rika skall bemöta de fattiga väl. Det är dock inte obligatoriskt för muslimen att göra det med något som inte hör till landets råvaror.

Den obligatoriska mängden är en profetisk Sâ´ av all typ av mat. En profetisk Sâ´ motsvarar cirka tre skalade kilogram. Allâh (subhânah) sade:

يَا أَيُّهَا الَّذِينَ آمَنُواْ أَنفِقُواْ مِن طَيِّبَاتِ مَا كَسَبْتُمْ

”Troende! Ge av de goda ting som ni förvärvar.”3

Det är renare för ens samvete och enklare för den fattige. Det enda undantaget är korn som inte är obligatoriska att skalas på grund av besvär. Skulle ris eller något annat spannmål som mår bättre av att vara oskalade betalas ut på ett sätt som motsvarar plikten av skalade spannmål, är ingen skada skedd – om Allâh vill – med hänsyn till ägarens och den fattiges eget bästa.

Det är Sunnah att dela Zakât-ul-Fitr till stadens fattiga under ´Îd-dagens morgon. Det skall delas ut innan bönen. Det är tillåtet att det delas ut en eller två dagar innan så att det delas först ut den 28. Om en person reser tidigare än två dagar innan ´Îd betalar han Zakât-ul-Fitr i det islamiska landet som han kommer till. Om landet inte är islamiskt skall han leta efter fattiga muslimer i landet och ge det till dem. Skulle personen resa efter att det är tillåtet att betala Zakât-ul-Fitr, är det föreskrivet att han betalar det till de fattiga i staden. Syftet är att se efter dem, ta hand om dem väl och berika dem så att de inte behöver tigga från folk under ´Îd-dagarna.

Det har bekräftats att Ibn ´Abbâs (radhiya Allâhu ´anhumâ) sade:

”Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) ålade Zakât-ul-Fitr för att den fastande skulle renas från dumheter och tvister och för att mata de fattiga. Den som betalar det innan bönen har betalat en godtagen allmosa och den som betalar det efter bönen har bara betalat en välgörenhet i mängden.”4

Enligt de flesta lärda är det inte tillåtet att betala pengar till Zakât-ul-Fitr. Denna åsikt har de mest korrekta bevisen. Det är obligatoriskt att betala Zakât-ul-Fitr i form av mat. Det var profetens (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) och hans följeslagares praxis och den åsikten håller sig de flesta lärda till.

Jag ber Allâh att Han får oss och alla andra muslimer att begripa Hans religion och hålla stabilt fast vid den och korrigera våra hjärtan och handlingar. Han är givmild och generös. Må Allâh hylla och sända frid till vår profet Muhammad, hans ätt och hans följeslagare.

1al-Bukhârî (1503) och Muslim (984).

2al-Bukhârî (1508) och Muslim (985).

32:267

4Abû Dâwûd (1609) och ad-Dâraqutnî (2/138). God enligt al-Albânî i ”Sahîh Abî Dâwûd” (1420).