Imâm Sâlih bin Fawzân al-Fawzân

at-Ta´lîqât at-Tawdhîhiyyah ´alâ Muqaddimat-il-Fatwâ al-Hamawiyyah, s. 242-245

Shaykh-ul-Islâm Ibn Taymiyyah sade:

En annan grupp menar att sändebudet (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) kände till dessa sakfrågors realia utan att klargöra dem. Enligt dem valde han istället att uttala sig paradoxalt och vilja skapelsen förstå budskapet paradoxalt, ty skapelsens välgång uppnås via denna dogm som skiljer sig från sanningen. De menar att sändebudet (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) måst kalla folket till förkroppsling (التجسيم), ehuru dogmen är falsk, och tron på Domedagen och maten och drycken i paradiset, ehuru den också är falsk. Det är omöjligt att kalla folket på ett annat sätt än detta som innebär lögn för skapelsens eget bästa. Detta är deras dogm om Allâh och Yttersta dagen.

Vad handlingar beträffar, väljer vissa att bekräfta dem medan andra anser att de åligger enkom lekmän och inte eliten. Denna åsikt delas av kätterska mystiker, Ismâ´îliyyah och andra.

FÖRKLARING

De kallar bekräftelse av Allâhs egenskaper för förkroppsling, ty enligt dem kan egenskaper bara existera med hjälp av kroppar. Den som bekräftar Allâhs egenskaper förkroppsligar Allâh, påstår de. Däremot säger Ahl-us-Sunnah att den termen kommer inte ens på tal i Qur’ânen och Sunnah, varken i form av bekräftelse eller dementi.

Därtill förnekar de Uppståndelsen. Enligt dem talade sändebudet (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) om Uppståndelsen för att avskräcka människorna från nedriga karaktärer. Med andra ord, menar de, ljög han för att skrämma dem. Han gjorde sådär för människornas bästa, ty det var det enda sättet att kalla dem. Därav det tillvägagångssättet. Så långt deras syn på dogmen.

Vad deras syn på handlingarna beträffar, förnekar vissa av dem bönen, fastan, vallfärden och annan dyrkan. Andra bekräftar dem för lekmännen allena; eliten slipper dyrka. Därför låter extrema Sûfiyyah bli att fasta, be och vallfärda. Dessutom förbjuder de ingenting. Faktum är att de förlovar synder. Enligt dem gäller plikter och förbud bara lekmännen; eliten slipper den saken. Ty de känner sanningen, varför de inte berörs av plikter och förbud. Eliten enligt dem är förvanterna och pelarna som har nått fram till Allâh. Därför påstår de att de varken behöver sändebud eller föreskrifter eller berörs av förbud och plikter.

Ismâ´îliyyah tillskrivs Ismâ´îl bin Dja´far. Shî´ahs imamer är ju kända. En av dem var Dja´far as-Sâdiq. Han hade två söner: Mûsâ al-Kâdhim bin Dja´far as-Sâdiq och Ismâ´îl bin Dja´far. Ismâ´îl dog före sin fader, medan Mûsâ al-Kâdhim levde längre än honom. Enligt Dja´fariyyah, även kallade Mûsawiyyah, gick ledarskapet vidare till Mûsâ al-Kâdhim. En annan grupp hävdar att Ismâ´îl var äldre, varför hans faders ledarskap gick vidare till honom. Dessa kallas Ismâ´îliyyah.