Imâm Shams-ud-Dîn Muhammad bin Abî Bakr bin Qayyim-il-Djawziyyah (d. 751)

´Uddat-us-Sâbirîn wa Dhakhîrat-ush-Shâkirîn, s. 185

De säger att en människas fullkomlighet ligger i tre saker: i kunskaper som hon besitter, i handlingar som hon gör och i de tillstånd som uppstår från hennes kunskaper och handlingar.

Den bästa kunskapen, den bästa handlingen och det bästa tillståndet är kunskap om Allâh, Hans namn, Hans egenskaper och Hans handlingar, den handling som leder till Hans välbehag och det tillstånd som får hjärtat att älska Honom, bäva för Honom och hoppas på Honom. Detta är det ädlaste som finns i jordelivet, och belöningen för det är det ädlaste som finns i efterlivet.

Det ädlaste målet är kännedom om Allâh, kärlek till Honom, bekvämlighet med Hans närhet, längtan efter mötet med Honom och njutning av erinran om Honom. Detta är den ädlaste lyckan i jordelivet och i efterlivet. Detta är det mål som eftersträvas för dess skull. Slaven känner att detta är den självaste lyckan först när täckelset lyfts inför honom och han lämnar jordelivet till förmån för efterlivet. För övrigt är han i jordelivet. Även om han upplever någon form av känsla är den inte fullkomlig på grund av alla motstridigheter som han upplever och alla prövningar som han utsätts för. Annars finns ingen annan lycka än denna. Alla kunskaper och kännedomar är underordnade denna kännedom. Denna kännedom är syftet med dem. Kunskapers olikartade dygder beror på deras relation till denna kunskap. Ju närmare en kunskap är kunskapen om Allâh, Hans namn och Hans egenskaper, desto högre står den över alla andra kunskaper.

Detsamma gäller hjärtats tillstånd. Ju närmare ett tillstånd är det mål för vilket det har skapats, desto ädlare är det.

Detsamma gäller handlingarna. Ju närmare en handling är att uppnå detta mål, desto bättre är den. Därför tillhör bön och kamp de bästa handlingarna, ty de är närmare detta mål.