140. Begravningsbön för självmördare

Imâm Muhammad bin Sâlih bin ´Uthaymîn (d. 1421)

Madjmû´-ul-Fatâwâ (17/151-155)

Fråga: Abû Hurayrah (radhiya Allâhu ´anh) berättade att sändebudet (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) sade:

”Den som dödar sig själv med ett järn, kommer att ha sitt järn i handen; med det ska han hugga sig själv i magen i helvetets eld och där kommer han att förbli för alltid. Den som dödar sig själv med gift, kommer att ha sitt gift i handen; med det ska han förgifta sig själv i helvetets eld och där kommer han att förbli för alltid. Den som kastar sig själv från ett berg och dör, kommer att falla i helvetets eld för alltid.”1

Vad menas med denna evighet? Gäller den bara självmördaren? Är det tillåtet att be om nåd för en sådan person?

Svar: Det är en mycket viktig fråga. Qur’ânen och Sunnah innehåller kunskaper som banar vägen för hopp, däribland hur vissa goda handlingar stryker synder, medför inträde i paradiset och liknande. Människor som har större hopp än fruktan gläds över sådana kunskaper och börjar ta lätt på synder. Det är ett helt felaktigt förhållande till hoppingivande texter. Å andra sidan finns det texter som tar upp synders konsekvenser, däribland inträde och lång vistelse i helvetet. Visserligen tar dessa synder inte ut syndaren ur islam, men vissa människor tappar ändå hoppet och blir förtvivlade. Slutligen faller de i villfarelse. Det är ett helt felaktigt förhållande till fruktansvärda texter. Sålunda har muslimerna delats upp i tre läger i förhållande till dessa texter:

1 – De som föll för hoppingivande texter och menar att synder skadar inte med islam. De är Murdji’ah. Deras hopp är större än fruktan. De menar att den troende kan göra vad han vill eftersom synder påverkar inte tron.

2 – De som föll för fruktansvärda texter. Enligt dem kommer stora syndare att förbli i helvetet. Att dessa stora syndare är troende människor som ber, betalar allmosa, fastar och vallfärdar spelar enligt dem ingalunda roll. De är Mu´tazilah och Khawâridj. De säger att en människa som begår en grav synd, såsom självmord, dråp, otukt eller stöld, hamnar i helvetet för alltid. Båda grupperna har fel.

3 – Ahl-us-Sunnah wal-Djamâ´ah befinner sig mellan dessa två grupperingar. De anammar alla texter i Qur’ânen och Sunnah, ty föreskriften är en och kommer från en, nämligen Allâh (´azza wa djall); antingen från Hans skrift eller också från Hans sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam). De kompletterar varandra, inskränker varandra och specificerar varandra. Om det finns generella texter och specifika texter, tolkar de specifika de generella. Om det finns oinskränkta texter och inskränkta texter, tolkar de inskränkta de oinskränkta. Föreskriften och Lagstiftaren är som sagt en. Med det sagt kan vi inte anamma en aspekt och utelämna en annan. På så vis undkommer människan många problem.

I övrigt sade Allâh (ta´âlâ):

وَمَن يَقْتُلْ مُؤْمِنًا مُّتَعَمِّدًا فَجَزَآؤُهُ جَهَنَّمُ خَالِدًا فِيهَا وَغَضِبَ اللّهُ عَلَيْهِ وَلَعَنَهُ وَأَعَدَّ لَهُ عَذَابًا عَظِيمًا

För den som avsiktligen dödar en troende är straffet helvetet, och där skall han förbli till lång tid; han skall drabbas av Allâhs vrede och Han skall fördöma honom och utlämna honom åt det svåraste lidande.”2

Här nämns fem straff: straff i helvetet, lång vistelse i helvetet, Allâhs vrede, Allâhs förbannelse och svårt lidande. När du läser denna vers inser du att den som avsiktligt dödar en troende förblir i helvetet eftersom Allâh säger:

وَغَضِبَ اللّهُ عَلَيْهِ وَلَعَنَهُ

”… han skall drabbas av Allâhs vrede och Han skall fördöma honom…”

Den Allâh förbannar utesluts ur Hans nåd, vilket fordrar att han förblir i helvetet. Detsamma gäller den aktuella hadîthen som konkretiserar evigt straff. Det betyder att självmördaren lämnar inte helvetet. Ty beskedet kommer från sändebudet (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) och sändebudets besked är ren sanning som bara kan uppfyllas i alla fall. Alltså säger vi att självmord är en orsak till evig vistelse i helvetet, precis som sändebudet (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) sade. Däremot vittnar både Qur’ânen och Sunnah om faktorer som förhindrar en evig vistelse i helvetet. En person med mindre tro än vikten av en myra förblir inte i helvetet. I detta fall tolkar vi den första texten med denna andra text. Vilket betyder att de allmänna texterna mot självmord nämns i avskräckande syfte, men bara otrogna förblir i helvetet. Det är en sak.

En annan sak är att vissa lärde säger att den aktuella hadîthen ska förstås ordagrant. Det vill säga att självmördaren lämnar tron och tar sitt eget liv. Om han inte är troende, ja, då är han otrogen som förblir i helvetet. Om självmördaren är sinnesfrisk och hugger ihjäl sig själv, gör han det oftast på grund av en orsak; han vill befria sig själv från alla svårigheter som han upplever. Den som tar sitt eget liv i befriande syfte dementerar samtidigt uppståndelsen och svårigheterna på Domedagen. Och den som dementerar allt det är otrogen varför han förtjänar evig vistelse i helvetet. Det är trots allt orimligt att en person tar sitt eget liv för att undkomma svårigheter om han inte tror att självmordet kommer att frigöra honom. Med andra ord betvivlar han, eller kanske till och med förnekar han, Domedagen. Alltså är han otrogen, resonerar vissa lärde.

En tredje sak är att vissa lärde menar att fraserna ”för alltid” är felaktigt återberättade av återberättaren3.

Hur som helst, är det viktigt att veta att Qur’ânen och Sunnah inskränker och specificerar varandra, och att det inte finns någon som helst paradox mellan dem.

Vad beträffar bön om nåd för självmördaren, så är handlingen tillåten. Han är trots allt inte otrogen, även om han kommer att vara i helvetet så länge Allâh vill.

1al-Bukhârî (5778) och Muslim (109).

24:93

3Hâfidh Ibn Hadjar (rahimahullâh) sade:

”Ahl-us-Sunnah har flera svar på det. Ett av dem är att tillägget är fel. at-Tirmidhî sade: ”Återberättad av Muhammad bin ´Adjlân, från Sa´îd al-Maqbarî, från Abû Hurayrah utan ”för alltid”. Så återberättades den även av Abûz-Zinâd, från al-A´radj, från Abû Hurayrah. Det är mer autentiskt eftersom det är autentiskt rapporterat att monoteister straffas i helvetet varefter de lämnar det. De förblir nämligen inte i helvetet.” (Fath-ul-Bârî (3/327))