14. Sanningen är en

Deras rena motsatser betraktar de olika rättsskolorna som olikartade föreskrifter, vilket vissa har sagt uttryckligt på senare tid1. De menar att det är harmlöst för muslimen att ta vad han vill och lämna vad han vill – allt är ju föreskrift. De argumenterar för sina kvarstående meningsskiljaktigheter med den falska hadîthen:

”Mitt samfunds oenighet är en nåd.”

Inte sällan hör vi dem argumentera med den. De förklarar den genom att säga att oenigheten är nåd då det innebär att det är högt i tak i samfundet. Deras förklaring motstrider dock de konkreta, nyligen angivna Qur’ân-verserna och imamernas tidigare uttalanden. Ibn-ul-Qâsim sade:

”Jag hörde Mâlik och al-Layth tala om Allâhs sändebuds (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) följeslagares oenighet och säga: ”Det är inte alls högt i tak till skillnad från vad folk säger. Det är antingen rätt eller också fel.”2

Ashhab sade:

”Mâlik blev frågad om personen som godtar en hadîth via en pålitlig person från Allâhs sändebuds (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) följeslagare och ifall det är högt i tak när det kommer till att godta den. Han svarade: ”Jag svär vid Allâh att det inte är det förrän han anammar sanningen – och sanningen är enkom en! Kan två olikartade åsikter vara korrekta? Sanningen och riktigheten är en.”3

al-Muzanî, ash-Shâfi´îs följeslagare, sade:

”Allâhs sändebuds (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) följeslagare var oense och de klargjorde varandras fel. De granskade varandras åsikter och kommenterade dem. Det hade de inte gjort om alla deras åsikter var korrekta. ´Umar bin al-Khattâb blev arg på Ubayy bin Ka´bs och Ibn Mas´ûds oenighet kring bön i ett enda klädesplagg. Ubayy tyckte att handlingen var fin medan Ibn Mas´ûd sade att det gällde när kläderna var få. Följaktligen gick ´Umar ut arg och sade: ”Två av Allâhs sändebuds (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) inflytelserika följeslagare är oense. Ubayy har rätt och Ibn Mas´ûd har inte misslyckats. Hädanefter skall jag inte höra någon vara oenig utan att jag gör det ena och det andra med honom.”4

Imâm al-Muzanî sade också:

”Han som tillåter oenighet och anser att om två lärda tycker annorlunda (en tillåter en sak medan en annan förbjuder den) så har båda rätt i sina vardera slutsatser, skall frågas om han säger så baserat på en grund eller en analogi? Om han säger att det är utifrån en grund, skall han veta att Qur’ânen fördömer oenighet – hur kan det då vara utifrån en grund? Om han säger att det är utifrån en analogi, skall han veta att grunderna fördömer oenighet – hur kan du tillämpa analogi på grunderna för att tillåta oenighet? En lekman tillåter inget sådant, än mindre en lärd.”5

1Se ”Faydh-ul-Qadîr” (1/209) av al-Munâwî eller ”Silsilat-ul-Ahâdîth adh-Dha´îfah” (1/76-77).

2Ibn ´Abdil-Barr i ”al-Djâmi´” (2/81-82).

3Ibn ´Abdil-Barr i ”al-Djâmi´” (2/82-83) och (2/89).

4Ibn ´Abdil-Barr i ”al-Djâmi´” (2/83-84).

5Ibn ´Abdil-Barr i ”al-Djâmi´” (2/89).