Imâm Sâlih bin Fawzân al-Fawzân

at-Ta´lîqât al-Mukhtasarah ´alâl-´Aqîdah at-Tahâwiyyah, sid. 143

Rädsla får dock inte innebära hopplöshet. Rädsla ackompanjerad med hopplöshet om Allâhs nåd är otro:

إِنَّهُ لاَ يَيْأَسُ مِن رَّوْحِ اللّهِ إِلاَّ الْقَوْمُ الْكَافِرُونَ

”Ingen utom de otrogna ger upp hoppet om Allâhs nåd.”1

Ibrâhîm (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) sade:

وَمَن يَقْنَطُ مِن رَّحْمَةِ رَبِّهِ إِلاَّ الضَّآلُّونَ

”Vem – utom den som helt har gått vilse – ger upp hoppet om sin Herres nåd?”2

Inte heller ska hopp medföra trygghet mot Allâhs list och utebliven rädsla. Det är Murdji’ahs dogm – en vilsen dogm dessutom:

أَفَأَمِنُواْ مَكْرَ اللّهِ فَلاَ يَأْمَنُ مَكْرَ اللّهِ إِلاَّ الْقَوْمُ الْخَاسِرُونَ

”Kunde de leva trygga, utan att oroa sig för vad Allâhs plan? Nej, ingen kan leva utan denna oro utom de som är förlorade.”3

Enkom hopp är otro, enkom rädsla är otro. Därför sade författaren (rahimahullâh):

”Säkerhet och hopplöshet utesluter ur islam.”

Således sade Salaf att rädsla och hopp i förhållande till en person ska vara som fågelns två vingar, nämligen balanserade. Om en vinge brister, faller fågeln. Slavens rädsla och hopp motsvarar alltså en fågels vingar.