13. ´Îd är nöje och dyrkan

Imâm Muhammad Nâsir-ud-Dîn al-Albânî (d. 1420)

Salât-ul-´Îdayn, sid. 38-42

Shaykh Waliyyullâh ad-Dahlawî (rahimahullâh) sade:

”I princip har alla folkslag en dag då samtliga går ut finklädda och prydliga. Inget folkslag saknar denna tradition, varken araber eller icke-araber. När profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) kom till Madînah hade dess invånare redan två högtidsdagar. Han sade då:

”Allâh har ersatt dem med vad som är än bättre; Adhhâ- och Fitr-dagen.”1

Det sägs att högtiderna var Nayrûz och Mahradjân. De ersattes därför att alla högtider ägnas åt religiösa ritualer, stormän och dylikt. Sålunda fruktade profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) att högtiderna skulle ägnas åt hedniska ritualer eller återuppliva deras förfäders seder och bruk. Följaktligen ersatte han dem med den rena monoteistiska trons ritualer. Tillsammans med försköning består dessa två högtider även av erinring om Allâh och dyrkelse, ty muslimernas samling ska inte bara handla om underhållning utan upphöjning av Allâhs ord.

Den första dyrkan är dagen de avslutar fastan och betalar allmosor. Härmed enas naturlig glädje över avslutad svårighet tillsammans med de fattigas glädje över allmosor med rationell glädje över avklarad plikt och bibehållen familj inför kommande år.

Den andra dyrkan är dagen då Ibrâhîm skulle offra sin son Ismâ´îl (´alayhimâs-salâm) varpå Allâh benådade dem och hävde offringen. Händelsen påminner om den monoteistiska religionens imamer som offrade liv och egendom och härdade för Allâhs sak. Den påminner också om vallfärdarna och längtan att få vara på samma plats. Därav är det föreskrivet att lovorda Allâh. Han (ta´âlâ) sade:

وَلِتُكَبِّرُواْ اللّهَ عَلَى مَا هَدَاكُمْ وَلَعَلَّكُمْ تَشْكُرُونَ

”Håll perioden och prisa Allâh som har väglett er så att ni är tacksamma.”2

Det vill säga att ni tackar Allâh för att Han möjliggjort er fasta. Därför är det föreskrivet att offra offerdjur och lovorda Allâh högt under Minâ-dagarna. Samtidigt är det rekommenderat att inte raka håret för den som avser att offra3. Därtill är det föreskrivet att be och predika för att dessa samlingar inte ska sakna erinring om Allâh och religiösa ritualer.

Det finns faktiskt ännu ett föreskrivet mål med det hela: Varje samfund behöver en manifestation vari folket samlas för att visa sin styrka och storlek. Därför var det rekommenderat för samtliga att gå ut, inklusive barn och kvinnor, såväl jungfrur som menstruerande. De sistnämnda ska dock hålla sig borta från böneplatsen och bevittna muslimernas bön. Profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) brukade anlända till böneplatsen via ett håll och ta sig därifrån via ett annat just för att alla kunde beskåda muslimernas styrka.

I och med att ´Îd handlar om försköning, rekommenderas de medverkande att vara uppklädda, spela tamburin4, ta olika vägar dit och gå till böneplatsen.”5

1 Ahmad och andra med en autentisk berättarkedja. Den nämns i ”as-Sahîhah” (2021).

2 2:185

3 Han menar profetens (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) ord:

”När nymånen till Dhûl-Hidjdjah visar sig och någon av er tänker offra, ska han varken röra sitt hår eller sina naglar.”

I en annan rapportering sägs det:

”… ska han inte ta något från sitt hår eller sina naglar förrän han offrat.” (Mukhtasar Sahîh Muslim (1251) med flera)

Hadîthen tyder uppenbart på att det är obligatoriskt att låta hår och naglar vara för den som tänker offra till dess att han offrat. Sålunda blir det förbjudet att ta något av det omnämnda. Denna åsikt delade Imâm Ahmad och andra. Därför ska de som är prövade med skäggrakning vara försiktiga. Rakning består av tre synder:

1 – Handlingen är feminin, efterapning av vantrogna och ändring av Allâhs skapelse. Detta har jag klargjort i min bok ”Âdâb-uz-Zifâf”.

2 – Syndig försköning inför ´Îd.

3 – Enligt hadîthen är det förbjudet att avlägsna hår för den som tänker offra. Få undkommer denna synd då till och med vissa lärde faller i den – vi ber Allâh om sundhet!

4 Han syftar på hadîthen som Ibn Mâdjah (1/391) och andra har rapporterat via två berättarkedjor. I den ena finns Sharîk bin ´Abdillâh al-Qâdhî, som hade ett svagt minne, och i den andra Abû Ishâq as-Sabî´î som brukade blanda ihop saker och ting. at-Tahâwî har kritiserat den ur två synvinklar i ”Mushkil-ul-Âthâr” (2/209-210). Den som vill får hänvisa dit.

5 Hudjdjatullâh al-Bâlighah (2/30-31).