Farao var kunnigare om Allâh

Imâm ´Alî bin ´Alâ’-id-Dîn bin Abîl-´Izz al-Hanafî (d. 792)

Sharh al-´Aqîdah at-Tahâwiyyah, sid. 742-744

Abû Dja´far at-Tahâwî (rahimahullâh) sade:

“Vi föredrar ingen förvant (ولي) framför en profet. Vi säger att en profet är bättre än alla förvanter (أولياء) tillsammans.”

Shaykhen (rahimahullâh) åsyftar avvisning av panenteister och okunniga Sûfiyyah. I övrigt rättar sig de upprätta efter kunskap och föreskrift. Allâh har ålagt alla skapelser rättelse efter sändebuden. Allâh (ta´âlâ) sade:

وَمَا أَرْسَلْنَا مِن رَّسُولٍ إِلاَّ لِيُطَاعَ بِإِذْنِ اللّهِ

Om Vi sänder ett sändebud är det för att han med Allâhs tillstånd skall göra sig åtlydd.”1

Många av dessa människor tror att de, med hjälp av ledarskap, aktiv dyrkelse och andlighet, kan uppnå det profeterna uppnådde utan att följa deras väg. Vissa av dem tror till och med att de blir bättre än profeterna. Andra påstår att profeter och sändebud mottar sin kunskap om Allâh via den siste förvanten. Åter andra hävdar att de är den siste förvanten. I själva verket är den kunskapen ingenting annat än Faraos sägelse, nämligen att den betvittnade existensen är självklar och att den saknar en skapare som är distanserad från den. Skillnaden är att den förste säger att han är Allâh medan Farao offentliggjorde en fulländad förnekelse. Dock kände Farao Allâh bättre innerligt än vad dessa gör, ty han bekräftade Skaparen medan dessa tror att den skapade existensen är den skapande existensen. Den dogmen delar Ibn ´Arabî och hans jämlikar. När han insåg att den uppenbara föreskriften är oföränderlig, sade han att profetskapet är förseglat till skillnad från förvantskapet. Till detta förvantskapet hävdade han saker som är större än profetskapet, vad som tillkommer profeterna och sändebuden och att profeterna gagnas av förvantskapet. Som han själv sade:

Profetkallet är i en fas och det är

lite högre än sändebudet men under en förvant2

Det är en omvändning av föreskriften. I själva verket är alla gudsfruktiga troende förvanter. Allâh (ta´âlâ) sade:

أَلا إِنَّ أَوْلِيَاء اللّهِ لاَ خَوْفٌ عَلَيْهِمْ وَلاَ هُمْ يَحْزَنُونَ الَّذِينَ آمَنُواْ وَكَانُواْ يَتَّقُونَ

Helt visst skall Allâhs förvanter aldrig känna fruktan och ingen sorg skall tynga dem, de som tror och fruktar.”3

Som tidigare angivet är profetskapet specifikare än förvantskapet och budskapet är specifikare än profetskapet.

14:64

2Se Ibn ´Arabîs ”al-Futûhât al-Makkiyyah” (2/252).

310:62-63