122. al-´Ayyâshîs andra förvrängning av al-An´âm

al-´Ayyâshî sade:

”Abû Hamzah ash-Shimâlî rapporterade från Abû Dja´far som sade angående Allâhs (ta´âlâ) ord:

فَلَمَّا نَسُواْ مَا ذُكِّرُواْ بِهِ فَتَحْنَا عَلَيْهِمْ أَبْوَابَ كُلِّ شَيْءٍ حَتَّى إِذَا فَرِحُواْ بِمَا أُوتُواْ أَخَذْنَاهُم بَغْتَةً فَإِذَا هُم مُّبْلِسُونَ

”Och när de inte längre mindes läxan som de fått, öppnade Vi portarna till allt [livets goda] för dem till dess att Vi, när de ännu gladdes över det som hade kommit dem till del, plötsligt lät Vårt straff drabba dem och de störtades i en avgrund av förtvivlan.”1

”När de hade lämnat ´Alîs ledarskap som de hade fått order om att följa, lät Vi vårt straff drabba dem plötsligt och de störtades i en avgrund av förtvivlan. Den uppenbarades kring al-´Abbâs avkomma.”

Mansûr bin Yûnus berättade att en man berättade att Abû ´Abdillâh sade: ”Han straffade Banû Umayyah plötsligt och Banûl-´Abbâs öppet.”2

I denna vers berättar Allâh för Sitt samfund (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) om hur de tidigare samfunden gick under. Allâh skickade Sina sändebud till dem för att de skulle tro på Honom, dyrka Honom, frukta Honom och följa Hans sändebud och föreskrift, men de beljög dem och förblev arroganta och högfärdiga. Till följd därav straffade Allâh samfund efter samfund och sade:

وَلَقَدْ أَرْسَلنَآ إِلَى أُمَمٍ مِّن قَبْلِكَ فَأَخَذْنَاهُمْ بِالْبَأْسَاء وَالضَّرَّاء لَعَلَّهُمْ يَتَضَرَّعُونَ فَلَوْلا إِذْ جَاءهُمْ بَأْسُنَا تَضَرَّعُواْ وَلَكِن قَسَتْ قُلُوبُهُمْ وَزَيَّنَ لَهُمُ الشَّيْطَانُ مَا كَانُواْ يَعْمَلُونَ فَلَمَّا نَسُواْ مَا ذُكِّرُواْ بِهِ فَتَحْنَا عَلَيْهِمْ أَبْوَابَ كُلِّ شَيْءٍ حَتَّى إِذَا فَرِحُواْ بِمَا أُوتُواْ أَخَذْنَاهُم بَغْتَةً فَإِذَا هُم مُّبْلِسُونَ فَقُطِعَ دَابِرُ الْقَوْمِ الَّذِينَ ظَلَمُواْ وَالْحَمْدُ لِلّهِ رَبِّ الْعَالَمِينَ

”Före dig har Vi sänt sändebud till folk, som Vi sedan satte på prov genom motgångar och lidande, för att de skulle [lära sig] ödmjukhet. [Det hade varit bäst för dem] om de hade ödmjukat sig, när Vår prövning nådde dem; men tvärtom hårdnade deras hjärtan och Djävulen visade dem deras handlingar i ett fördelaktigt ljus. Och när de inte längre mindes läxan som de fått, öppnade Vi portarna till allt [livets goda] för dem till dess att Vi, när de ännu gladdes över det som hade kommit dem till del, plötsligt lät Vårt straff drabba dem och de störtades i en avgrund av förtvivlan. Dessa onda människor gick under till sista man. – Lova och prisa Allâh, skapelsernas Herre!”3

Det hela handlar nämligen om samfunden som beljög sina sändebud och deras budskap. Några av dem var Nûhs folk, Hûds folk, Sâlihs folk, Ibrâhîms folk, Lûts folk och Shu´aybs folk. Faraos folk beljög Mûsâ och så vidare.

Denne Bâtinî förvränger och vinklar dessa verser från Allâhs syfte och muslimernas förståelse så att de passar Râfidhahs agendor. De hittar på politiska konflikter mellan Fâtimahs avkomma och följeslagarna, Banû Umayyah, Banûl-´Abbâs och resten av samfundet. Allt är bara påhitt. Varken Fâtimahs avkomma eller samfundet vill det. På grund av det förvrängde de Qur’ânen och Sunnah och förvred det islamiska samfundets historia.

16:44

2Tafsîr al-´Ayyâshî (1/360).

36:42-45