Imâm Sâlih bin Fawzân al-Fawzân

at-Ta´lîqât al-Mukhtasarah ´alâl-´Aqîdah at-Tahâwiyyah, sid. 129-130

En profet var en man som mottog en föreskrift utan att påbjudas att förkunna den. Ett sändebud var en som mottog en föreskrift och påbjöds att förkunna den. Det är obligatoriskt att betro alla profeter och sändebud. Den som betror vissa och hädar andra, hädar allihopa:

آمَنَ الرَّسُولُ بِمَا أُنزِلَ إِلَيْهِ مِن رَّبِّهِ وَالْمُؤْمِنُونَ كُلٌّ آمَنَ بِاللّهِ وَمَلآئِكَتِهِ وَكُتُبِهِ وَرُسُلِهِ لاَ نُفَرِّقُ بَيْنَ أَحَدٍ مِّن رُّسُلِهِ وَقَالُواْ سَمِعْنَا وَأَطَعْنَا غُفْرَانَكَ رَبَّنَا وَإِلَيْكَ الْمَصِيرُ

”SÄNDEBUDET tror på vad hans Herre har uppenbarat för honom och de troende med honom. De tror alla på Allâh och Hans änglar och Hans uppenbarelser och Hans sändebud – utan att göra åtskillnad mellan Hans sändebud – och de säger: ”Vi hör och vi lyder. Herre, förlåt oss; Du är målet för vår färd!”1

Till trons pelare hör också tron på Allâhs skrifter som Han har uppenbarat för sändebuden för att vägleda skapelsen. Skrifterna innehåller Allâhs (ta´âlâ) tal, uppenbarelse och föreskrift. Han sände ned dem till sändebuden för att de skulle förkunna dem till sina samfund. Däri finns påbud och förbud och Allâhs (´azza wa djall) föreskrift. Allâh nämner vissa skrifter i Qur’ânen, andra nämns inte. Vi betror emellertid alla skrifter, både de som nämns och de som inte nämns. Några av dem är Tora som uppenbarades för Mûsâ, Evangeliet som uppenbarades för ´Îsâ, Qur’ânen som uppenbarades för Muhammad och Psaltaren som uppenbarades för Dâwûd (sallâ Allâhu ´alayhim wa sallam):

وَآتَيْنَا دَاوُودَ زَبُورًا

”… och liksom Vi skänkte Dâwûd Psaltaren.”2

Också Ibrâhîm (´alayhis-salâm) fick en skrift. Vi tror på allihopa och anser att de är till skapelsens fördel, att de vägleder skapelsen och att de undanröjer skapelsens eventuella ursäkter. Den som betror vissa skrifter och hädar andra, hädar allihopa. Ty alla är Allâhs tal varför det är otillåtet att betro något och häda något annat. Allâh (ta´âlâ) sade:

أَفَتُؤْمِنُونَ بِبَعْضِ الْكِتَابِ وَتَكْفُرُونَ بِبَعْضٍ فَمَا جَزَاء مَن يَفْعَلُ ذَلِكَ مِنكُمْ إِلاَّ خِزْيٌ فِي الْحَيَاةِ الدُّنْيَا وَيَوْمَ الْقِيَامَةِ يُرَدُّونَ إِلَى أَشَدِّ الْعَذَابِ وَمَا اللّهُ بِغَافِلٍ عَمَّا تَعْمَلُونَ

”Tror ni på vissa delar av Skriften och förnekar andra? Vilken lön förtjänar de bland er som begår sådana handlingar om inte skam och vanära i denna värld? Och på Uppståndelsens dag skall de utlämnas till de strängaste straff. – Allâh förbiser ingenting av vad ni gör.”3

Detsamma gäller en enda skrift för sig; det är obligatoriskt att betro allt som står i den och praktisera allt i den. Det är inte tillåtet att bara anamma det som stämmer överens med vår lust och utelämna det som inte gör det. Den som förnekar någon av Allâhs skrifter, eller en del, ett ord eller en bokstav ur den skriften, hädar Allâh (´azza wa djall).