115. Vem ska vara referens?

Imâm Sâlih bin Fawzân al-Fawzân

al-Adjwibah al-Mufîdah ´an As’ilat-il-Manâhidj al-Djadîdah, sid. 266-270

Kompilering och kommentarer: Shaykh Djamâl bin Furahyân al-Hârithî

Fråga 115: Vilka egenskaper har de lärde som tas till referenser?

Svar: De har vetskap om Allâh (subhânahu wa ta´âlâ), förstår sig på Qur’ânen och Sunnah, besitter nyttig kunskap och gör goda handlingar. Lärde som tas till referenser äger nyttig kunskap och gör goda handlingar. En lärd utan goda handlingar ska inte tas till referens, inte heller en ignorant som gör goda handlingar. Bara de som kombinerar bådadera ska vara referenser.

Vårt lands referenser vilkas lektioner och föreläsningar ska nyttjas är många och alla känner till dem. Ingen är okunnig om dem, varken beduiner eller stadsbor, varken vuxna eller gamla. De arbetar med utslag, juridik, undervisning och annat. De är kända för kunskap, gudfruktighet och fromhet, framför allt Shaykh ´Abdul-´Azîz bin Bâz1. Allâh har begåvat honom med djup kunskap, goda handlingar, kallelse till Allâh, uppriktighet, trovärdighet och annat som ingen är okunnig om. Han har bidragit med stor godhet i form av avhandlingar, böcker, föreläsningar och lektioner.

Detsamma kan sägas om de lärde som ger utslag i radioprogrammet ”Nûr ´alâd-Darb”. Även de är kända för korrekta utslag och nyttiga åsikter. De är Shaykh ´Abdul-´Azîz bin Bâz, Shaykh Muhammad bin Sâlih bin ´Uthaymîn och deras förträffliga bröder i domarkåren. Bara en person med pålitlig kunskap anförtros att vara domare och döma kring människors liv, egendomar och äktenskap. Dessa människor lägger stor möda vid kallelse, uppriktighet och avvisning av individer som önskar avvikelse från den raka vägen, oavsett om de gör det avsiktligt eller inte. De har erfarenhet, kunnighet om olika åsikter och kunskap om rätt och fel. Således är det obligatoriskt att sprida deras föreläsningar och lektioner och gagnas av dem eftersom de gagnar muslimerna så mycket.

Dessutom ska alla lärde som inte är kända för fel eller avvikelse vara föremål för gagn. Det är alltså inte tillåtet att ta kunskap från ignoranter ehuru de skulle vara pretentiösa. Inte heller är det tillåtet att ta kunskap från individer med avvikande dogmer i form av avguderi eller dementi av Allâhs egenskaper eller andra innovatörer, fastan de betraktas som lärde. Det finns nämligen tre sorters människor: folk med nyttig kunskap och rättfärdiga handlingar, folk med kunskap utan handlingar och folk med handlingar utan kunskap. Allâh (ta´âlâ) nämnde dem allesammans i ”al-Fâtihah” och befallde oss att be om vägledning till den första vägen och skydda oss mot de två andra vägarna:

اهدِنَا الصِّرَاطَ المُستَقِيمَ صِرَاطَ الَّذِينَ أَنعَمتَ عَلَيهِمْ غَيرِ المَغضُوبِ عَلَيهِمْ وَلاَ الضَّالِّينَ

Led oss på den raka vägen – den väg de vandrat som Du har välsignat med Dina gåvor; inte de som har drabbats av vrede och inte de som har gått vilse!”2

Den första gruppen är ärad medan den andra är drabbad av vrede och den tredje vilsen. De två sistnämnda är representativa i dagens vilsna sekter ändock de associeras med islam.

1´Abdul-´Azîz bin ´Abdillâh bin ´Abdir-Rahmân bin Muhammad bin ´Abdillâh bin Bâz föddes 1330-12-20 i Riyâdh. 1350 förlorade han synen. Han memorerade Qur’ânen innan könsmognad, var framstående i islamiska vetenskaper och utsågs till domare 1350. Hans liv präglades av studier, granskningar, undervisning och författarskap. Under årens gång lyckades han studera under flera lärde, däribland Shaykh Muhammad bin ´Abdil-Latîf bin ´Abdir-Rahmân Âlush-Shaykh, Sâlih bin ´Abdil-´Azîz bin ´Abdir-Rahmân Âlush-Shaykh, Sa´d bin Hamad bin ´Atîq, Hamad bin Fâris, Muhammad bin Ibrâhîm bin ´Abdil-Latîf Âlush-Shaykh och Sa´d Waqqâs al-Bukhârî. 1381 utsågs hans till vice rektor vid det Islamiska universitetet i Madînah och 1390 till rektor vid samma universitet. 1395 utsågs han på kungens order till ordförande för Administrationen för vetenskapliga forskningar, utslag och kallelse. 1414 blev han Saudiarabiens allmänne utslagsgivare.

Vid sidan av det har han varit medlem i styrelsen Kibâr-ul-´Ulamâ’ samt ordförande för Permanenta kommittén för vetenskapliga forskningar och utslag, World Muslim League, Högsta Världsorganisationen för moskéer, Islamiska Fiqh-akademin i Makkah och medlem i Högsta rådet vid det Islamiska universitet i Madînah.

Till hans verk hör en tjugotre volym stor samling av böcker, avhandlingar, avvisningar och kommentarer.

Han (rahimahullâh) dog 1420-10-28 i Tâ’if, Saudiarabien, och begravdes sedermera i Makkah. Må Allâh belöna honom med paradiset. Efter hans död började ignoranters destruktiva åsikter att spridas i medier.

21:6-7