11. Qunût

[15] Efter Qur’ân-läsningen och innan Rukû´ läses ibland Qunût-bönen profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) lärde sin sonson al-Hasan bin ´Alî (radhiya Allâhu ´anhumâ). Den lyder på följande sätt:

اللهم اهدِنا فيمَن هديت وعافنا فيمن عافيت وتولنا فيمن توليت وبارك لنا فيما أعطيت وقِنا شر ما قضيت [ف]انك تقضي ولا يقضى عليك [و]اٍنه لا يذل مَن واليت [ولا يعزُ من عاديت]تباركت ربنا وتعاليت لا منجا منك إلا إليك

”Allâh! Vägled oss med dem som Du har väglett, skona oss med dem som Du har skonat och ta hand om oss med dem som Du har tagit hand om. Välsigna oss i det som Du har gett oss och skydda oss mot ondskan som Du har beslutat. Du beslutar och beslutas inte. Den som Du tar hand om förnedras inte, den som Du är fiende till stärks inte. Du, vår Herre, är väldig och hög. Det finns ingen annan räddning från Dig än till Dig.”1

Då och då går det även bra att hylla profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam).

[16] Det är harmlöst att läsa Qunût efter Rukû´ och under månadens andra hälft också förbanna hädarna, hylla profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) och be för muslimerna. Det har bekräftats att imamerna på ´Umars (radhiya Allâhu ´anh) tid gjorde det. I slutet av ´Abdur-Rahmân bin ´Abd al-Qârîs hadîth står det:

”Under andra hälften förbannade de hädarna och sade: ”Allâh! Bestrid hädarna som lockar från Din väg, beljuger Dina sändebud och inte betror Ditt löfte. Sanningens Gud! Splittra dem, skräm deras hjärtan och låt Din förnedring och Ditt straff drabba dem.”

Därefter hyllade imamen profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) och bad för muslimernas välfärd och de troendes förlåtelse. Sedan bad han:

”Allâh! Det är Dig vi dyrkar, det är till Dig vi ber och faller på ansikte och det är till Dig vi skyndar. Vi hoppas på Din nåd, vår Herre, och vi räds Ditt allvarliga straff. Helt visst kommer Din fiende att drabbas av Ditt straff.”

Därpå gör man Takbîr och faller ned på ansikte.”2

1 Rapporterad av Abû Dâwûd, an-Nasâ’î och andra. Berättarkedjan är autentisk. Se ”Sifat-us-Salâh”, sid. 95-96, sjunde upplagan.

2 Rapporterad av Ibn Khuzaymah i hans ”as-Sahîh” (2/155-156/1100).