11. Imamers åsikt om ´Îd-bön på böneplats

Imâm Muhammad Nâsir-ud-Dîn al-Albânî (d. 1420)

Salât-ul-´Îdayn, sid. 29-36

Den kände och förträfflige Shaykh och Muhaddith Ahmad Muhammad Shâkir har en fin och gagnande studie kring ´Îd-bön på böneplats och kvinnornas medverkan däri. Sett till dess kuriosum passar jag härmed på att citera den. Han (rahimahullâh) sade:

”De lärdes utlåtanden i sakfrågan är många. ´Allâmah al-´Aynî al-Hanafî sade efter Abû Sa´îd (radhiya Allâhu ´anh) hadîth:

”Hadîthen bevisar utgång till böneplats och att man inte ber i moskén annat än i nödfall. Ibn Ziyâd rapporterade från Mâlik som sade: ”Det är Sunnah att gå ut i öknen. Bara Makkahs invånare ska stanna kvar i moskén.”1

I ”al-Fatâwâ al-Hindiyyah” heter det:

”Det är Sunnah att gå ut i öknen för att be ´Îd-bön fastän huvudmoskén är rymlig. Åsikten delas av de flesta lärde och den är korrekt.”2

Mâlik sade:

”´Îd-böner ska inte hållas på två platser och de ska inte hålla den i sin moské. Istället ska de gå ut liksom profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) gick ut. Ibn Wahb berättade från Yûnus, från Ibn Shihâb som sade: ”Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) brukade gå ut till böneplatsen varefter alla människor anammade det.”3

Ibn Qudâmah al-Hanbalî sade:

”Det är Sunnah att be ´Îd på en böneplats. ´Alî (radhiya Allâhu ´anh) befallde handlingen och al-Awzâ´î och Hanafiyyah betraktade den som fin. Också Ibn-ul-Mundhir har den åsikten. Det har återberättats från ash-Shâfi´î att han föredrog bön i en rymlig stadsmoské eftersom det är den bästa och renaste platsen. Därför ber Makkahs invånare i Heliga moskén.

Beträffande oss, anser vi att profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) brukade gå till böneplatsen och lämna sin moské. Samma sak praktiserades av kaliferna efter honom. Inte skulle profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) lämna det som var bättre och närmre för något som var sämre och avlägsnare. Det är inte föreskrivet för hans samfund att utlämna dygder. Tillika har vi påbjudits att följa profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) och rätta oss efter honom. Det är omöjligt att det påbjudna är nedsatt och det förmenade fullkomligt. Dessutom har det inte rapporterats att profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) bad ´Îd-bön i moské oskäligt. Därtill är muslimerna alltid och överallt enade om att gå ut till böneplatser och be ´Îd-bön oavsett om moskéerna är rymliga eller inte. Profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) brukade alltså be på en böneplats trots hans förträffliga moské.”4

Ibn Qudâmah syftar på hadîthen från Abû Hurayrah (radhiya Allâhu ´anh):

”På ´Îd-dagen började det regna varvid profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) ledde dem i bön i moskén.”5

Rapporterad av al-Hâkim och autentiserad av adh-Dhahabî6.

Imâm ash-Shâfi´î sade:

”Vi har fått reda på att Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) bad ´Îd-bönerna på en böneplats i Madînah varefter hans efterträdare gjorde samma sak. Det enda undantaget var om det skulle regna eller dylikt. Denna handling praktiserades i samtliga städer frånsett Makkah. Jag vet inte att någon från Salaf bad ´Îd någon annanstans än i deras moské. Förmodligen – och Allâh vet bättre – beror det på att Heliga moskén är den bästa platsen på jorden varför de inte ville be någon annanstans. Jag säger så för att de inte brukade ha mycket utrymme i Makkahs utkanter. Jag vet inte heller att de brukade be ´Îd- eller regnbön någon annanstans. Om en bebodd stad har en moské som rymmer stadens invånare under högtiderna, anser jag att de inte skall lämna den. Skulle den vara orymlig är det föraktfullt att be i den, men trots det ska bönen inte upprepas. Vid regn och dylikt ska imamen be i moskén och inte i öknen.”7

´Allâmah Ibn-ul-Hâdjdj sade:

”´Îd-bön på böneplats är en pågående Sunnah. Profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) sade:

”En bön i min moské är tusen gånger bättre än i alla andra moskéer frånsett Heliga moskén. En bön i Heliga moskén är hundratusen gånger bättre än i alla andra moskéer.”8

Trots denna väldiga förträfflighet gick han (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) ut till böneplatsen och lämnade moskén. Det är ett klart bevis för att ´Îd-bön ska hållas på böneplats. Det är Sunnah. Enligt Mâliks (rahimahullâh) rättsskola är det innovativt att be dem i moskéer annat än i nödfall. Varken profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) eller någon av hans renläriga kalifer gjorde så. Likaså befallde han (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) kvinnorna, inklusive menstruerande och unga, att gå ut till ´Îd-bönerna. Umm ´Atiyyah (radhiya Allâhu ´anhâ) sade i samband med att profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) befallde kvinnorna att gå ut till ´Îd-bönen:

”Måste någon av oss gå ut om hon saknar ytterplagg?” Han svarade: ”Hennes syster får klä på henne ett av sina ytterplagg. Hon skall bevittna det goda och muslimernas bön.”9

Med det sagt föreskrev han bön på öppet fält för att demonstrera islamiska ritualer.”10

De autentiska hadîtherna bevisar att profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) gick ut i öknen utanför staden för att be ´Îd-bön. De första muslimerna gjorde likadant och bad inte ´Îd-bön i moské om det inte var nödvändigt på grund av regn eller liknande. Denna åsikt delar såväl de fyra imamerna som andra imamer – må Allâh vara nöjd med dem.

Jag känner inte till att någon annan än ash-Shâfi´î (radhiya Allâhu ´anh) tycker annorlunda. Han anser som sagt att man ber i moskén om den är rymlig för stadens befolkning. Trots det anser han det vara harmlöst att be i öknen om så moskén är rymlig. Dessutom sade han (radhiya Allâhu ´anh) klart och tydligt att det är föraktfullt att be ´Îd-bön i orymlig moské.

Alla dessa autentiska bevis, den första generationens praxis och de lärdes uttalanden, bevisar att det är innovation att be ´Îd-bön i moské. Slutpläderingen är också överensstämmande med ash-Shâfi´îs åsikt, ty inga moskéer i våra städer rymmer hela stadsbefolkningen.”11

1´Umdat-ul-Qârî (6/281-282).

2 al-Fatâwâ al-Hindiyyah (1/118).

3 al-Mudawwanah al-Kubrâ (1/171).

4 al-Mughnî (2/229-230).

5 al-Hâkim i “al-Mustadrak” (1/295).

6 Hadîthens autenticitet är högst diskutabel då den roterar kring ´Îsâ bin ´Abdil-A´lâ bin Abî Farwah som hörde från Abû Yahyâ ´Ubaydullâh at-Taymî som berättade från Abû Hurayrah. Dessutom har den rapporterats av Abû Dâwûd (1/180), Ibn Mâdjah (1/394) och al-Bayhaqî (3/210). Denna berättarkedja är alltså svag och okänd. Denne ´Îsâ är okänd, vilket Hâfidh sade i ”at-Taqrîb”. Likaså har hans lärare Abû Yahyâ ´Ubaydullâh bin ´Abdillâh bin Mawhab ett okänt tillstånd. adh-Dhahabî sade:

”´Ubaydullâh är svag.” (Mukhtasar Sunan al-Bayhaqî (1/160/1))

Han sade också om honom:

”Han känns knappast vid och hans hadîther är motsättande.” (Mîzân-ul-I´tidâl)

Att han håller med al-Hâkim om dess autenticitet i ”Talkhîs al-Mustadrak” är ett av hans många fel däri som vi hoppas kommer att strykas. Därför fastställde Hâfidh Ibn Hadjar i ”Talkhîs-ul-Habîr”, sid. 144, och ”Bulûgh-ul-Marâm” (2/99) att berättarkedjan är svag. Således är an-Nawawîs ord:

”Dess berättarkedja är bra.” (al-Madjmû´ (5/5))

inte alls bra. Förmodligen förlitade han sig på Abû Dâwûds tystnad om hadîthen. Det betyder däremot ingenting, ty Abû Dâwûd förtiger mycket som är svagt, vilket tas upp i terminologiska böcker och likaså i min bok ”Sahîh Sunan Abî Dâwûd.”

7 Kitâb-ul-Umm (1/207).

8al-Bukhârî (1190) och Muslim (1394).

9al-Bukhârî och Muslim.

10 al-Madkhal (283).

11´Allâmah Ahmad Shâkirs kommentar till at-Tirmidhîs “al-Djâmi´” (2/421-424).