Imâm Sâlih bin Fawzân al-Fawzân

al-Minhah ar-Rabbâniyyah fî Sharh-il-Arba´în an-Nawawiyyah, sid. 31-32

Vissa människor håller fortfarande på att uttala sina avsikter i samband med varvning, bön och alla andra handlingar. Det är som sagt innovation. Allâh har inte sänt ned något bevis för det. Även om de tillskriver Imâm ash-Shâfi´î (rahimahullâh) den åsikten, är den avvisad ur flera synvinklar:

1 – Den är inte autentiskt rapporterad från Imâm ash-Shâfi´î.

2 – Även om den är autentiskt rapporterad från Imâm ash-Shâfi´î, utgör den fortfarande inget bevis. Imâm ash-Shâfi´î var berättigad till egna slutsatser, men han kunde både ha fel och rätt. Det är sändebudets (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) ord som utgör bevis, och varken ash-Shâfi´îs, Ahmads, Abû Hanîfahs eller Mâliks. Den lärdes ord utgör bevis först när det är överensstämde med bevisen.

3 – Det har dock rapporterats att ash-Shâfi´î har sagt att bönen är olik all annan dyrkan; den inleds inte utan erinran av Allâh1. Det vill säga Takbîr.

I vilket fall som helst, är avsikten en hjärtlig handling som inte får uttalas. Allâh fördömde beduinerna som sade:

آمَنَّا

”Vi har blivit troende.”2

Följaktligen befallde Han (djalla wa ´alâ) Sitt sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) att säga:

لَّمْ تُؤْمِنُوا وَلَكِن قُولُوا أَسْلَمْنَا وَلَمَّا يَدْخُلِ الْإِيمَانُ فِي قُلُوبِكُمْ

”Ni har inte trott – säg hellre: ”Vi har underkastat oss!” Ännu har inte tron vunnit insteg i era hjärtan.”3

Därefter sade Han (´azza wa djall):

قُلْ أَتُعَلِّمُونَ اللَّهَ بِدِينِكُمْ وَاللَّهُ يَعْلَمُ مَا فِي السَّمَاوَاتِ وَمَا فِي الْأَرْضِ وَاللَّهُ بِكُلِّ شَيْءٍ عَلِيمٌ

“Säg: “Vill ni underrätta Allâh om er tro, fastän det är Allâh som känner allt det som himlarna rymmer och det som jorden bär? Allâh har vetskap om allt!”4

Allâh (subhânah) är inte i behov av att du säger vilken dyrkan du avser att utföra. Allâh vet det i alla fall. Se istället till att korrigera din avsikt, hemlighålla den och inte uttala den. Dessutom är det ingen uttalad avsikt att säga i samband med slakt:

”Allâh! Detta är från Dig och till Dig, från Muhammad och hans samfund. I Allâhs namn – och Allâh är större.” Därefter slaktade han5.

Ty det är erinran och ingen uttalad avsikt. Det är likt uttalad vallfärdsandakt. När du slaktar, namnger du personen du slaktar för; är slakten för dig, för din fader eller för någon annan? Därav namngivningen.