106. Då besegras muslimerna

Imâm Muhammad Nâsir-ud-Dîn al-Albânî (d. 1420)

Djilbâb-ul-Mar’ah al-Muslimah, sid. 167-168

Som Shaykh-ul-Islâm Ibn Taymiyyah (rahimahullâh) sade:

Då profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) föraktade judarnas blåsning i horn och nasaréernas slag i tornklockor, motiverade han sitt förakt med att säga att de är typiska för judarna respektive nasaréerna. En beskrivning efter en dom åsyftar anledningen till domen. Detta bevisar ett förbud mot sådant som är typiskt för judar och nasaréer. Detta trots att judarnas horn har en grund hos Mûsâ (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) som brukade blåsa i horn, till skillnad från nasaréernas tornklocka som är innovation. Ty nasaréernas flesta föreskrifter har sin grund hos präster och munkar. Detta innebär att de båda ljuden är föraktade i alla fall, oavsett om de är relaterade till bön eller något annat, ty de är typiska för judar och nasaréer. Nasaréerna slår i sina tornklockor vid flera tillfällen och inte bara i anslutning till dyrkan. Den renläriga och monoteistiska religionens ritual utgörs av ett bönekall som innehåller erinran av Allâh med vilken himlarnas portar öppnas, djävlarna flyr och nåden stiger ned.

I detta samfund har många kungar och andra prövats med denna ritual som utövas av judar och nasaréer. Härom torsdagen såg jag dem tända rökelser och slå i små klockor. Vissa kungar till och med blåser i horn och slår på slagverk i samband med de fem bönerna. Det var just det som Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) föraktade. Vissa slår på slagverk två gånger om dagen i hopp om att efterlikna Dhûl-Qarnayn, säger de. Även annat har anammats bland utkanternas kungar.

När kungarna i Öst och deras jämlikar började ta efter judarna, nasaréerna och utlänningarna bland romarna och perserna och därmed avvek från muslimernas väg, föll de i sådant som föraktas av Allâh och Hans sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam). Följaktligen lät Allâh de vantrogna turkarna besegra dem – ett krig som för övrigt var lovat – och utsätta invånare och länder för sådant som islamiska länder aldrig någonsin sett maken till. Det bekräftar bara profetens (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) ord:

Ni kommer att följa dem som levde innan er liksom fjädrarna på pilen. Om de hade gått in i en ödlegrop skulle ni ha följt efter.” Vi sade: ”Allâhs sändebud! Judarna och nasaréerna?” Han svarade: ”Vem annars?”1

På sin profets (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) tid, och även efteråt, brukade muslimerna vara kända för tystnad, lugn och erinran i samband med krig. Qays bin ´Abbâd, en av de större efterföljarna, sade:

De rekommenderade sänkta röster i samband med erinran, krig och begravningar.”

Även andra rapporteringar anvisar att de var lugna i dessa sammanhang samtidigt som deras hjärtan var fulla av erinran av Allâh (´azza wa djall). Deras bön var likadan. Höjda röster i samband med dessa tre sammanhang var typiska för Bokens folk och utlänningar. Därefter prövades majoriteten av detta samfund med samma sak.”2

1al-Bukhârî (4356) och Muslim (2669).

2Iqtidhâ’-us-Sirât al-Mustaqîm, sid. 56