Imâm Muhammad Nâsir-ud-Dîn al-Albânî (d. 1420)

Manzilat-us-Sunnah fîl-Islâm, s. 10

I det första exemplet ser man hur följeslagarna förstod ordet orätt i versen ordagrant. Detta trots att de var som Ibn Mas´ûd (radhiya Allâhu ´anh) sade om dem:

”Deras hjärtan var de frommaste, deras kunskap var den djupaste och de var minst tillgjorda. Allâh valde dem till Sin Profets (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) sällskap för att etablera Hans religion. Känn deras dygd, gå i deras fotspår och ta efter deras karaktärer så gott ni kan. De var säkerligen på den raka vägen.”1

Trots det missförstod de versen. Om inte Profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) hade avlett dem från deras fel och lett dem till den riktiga förståelsen av ordet orätt, nämligen att det syftar på avguderi, skulle vi ha följt dem i deras fel. Till följd av hans (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) vägledning och Sunnah har Allâh (tabârak wa ta´âlâ) skyddat oss mot det.

I det andra exemplet hade vi minst sagt förblivit tveksamma till att förkorta bönen under resa i tid av säkerhet. Det vill säga om vi hade utgått från versens bokstavstrohet och satt rädsla som villkor för att kunna korta bönen. Det var ju så vissa följeslagare hade förstått versen innan de såg Allâhs Sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) korta bönen i tid av säkerhet, vilket även de gjorde därefter.

I det tredje exemplet hade vi förbjudit lovliga godheter i form av gräshoppor, fiskar, lever och mjälte om det inte hade varit för hadithen.

I det fjärde exemplet hade vi förlovat sådant som Allâh har förbjudit för oss via Sin Profet (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) – såsom rovdjur och fåglar med klor – om det inte hade varit för hadithen.

I det femte exemplet hade vi förlovat guld och siden som Allâh har förbjudit för oss via Sin Profet (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) om det inte hade varit för hadithen.

Det är ur denna synvinkel som vissa av Salaf sade att Sunnah dömer Koranen.