1. Steningen på Nahr-dagen

86 – I Minâ samlar vallfärdaren de stenar han vill kasta på ´Aqabah-pelaren. Denna pelare är längst bort benägen och ligger närmast Makkah.

87 – Han skall vara vänd mot pelaren och ha Makkah till vänster om sig och Minâ till höger om sig.

88 – Därefter kastar han sju stenar på den. Stenarna skall vara något större än kikärtor.

89 – Vid varje kast säger han:

الله أكبر

”Allâh är större.”1

90 – Efter det sista kastet avtar Talbiyah2.

91 – Stenarna får endast kastas efter soluppgången. Det gäller även kvinnorna och de svaga som får lämna Muzdalifah efter halva natten. Avgången är en sak och steningen en helt annan3.

92 – Skulle steningen vara besvärlig på förmiddagen, får den genomföras på eftermiddagen fram till natten. Det nämns i en bekräftad hadîth.

93 – Efter steningen blir allt frånsett kvinnor tillåtet, fastän vare sig offringen eller rakningen har utförts. Härmed får vallfärdaren ta på sig sina kläder och parfymera sig.

94 – Den som vill vidhålla Tamattu´ måste göra Tawâf-ul-Ifâdhah samma dag. Hinner han inte göra det innan solnedgången, återgår han till Ihrâm som han var i innan steningen. Därmed måste han ta av sig sina kläder och ersätta dem med Ihrâms klädsel. Han (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) sade:

”Denna dag blir allting, frånsett kvinnor, återigen tillåtet för er efter att ni stenat pelaren. Om solen går ned innan ni hinner göra Tawâf runt detta Hus, återgår ni till Ihrâm som ni var i innan ni stenade pelaren och gjorde Tawâf runt det.”4

1 Vissa författare nämner tillägget:

اللهم اجعله حجا مبرورا

”Allâh! Låt det vara en accepterad vallfärd…”

Det har dock inte bekräftats från honom (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam), vilket jag har klargjort i ”adh-Dha´îfah” (1107).

2 Rapporterad av Ibn Khuzaymah i hans ”as-Sahîh”. Han sade:

”Hadîthen är autentisk och förklarar de tidigare och generaliserade rapporteringarna. Den klargör att ”… till dess att han kastar på ´Aqabah-pelaren…” syftar på den fulländade steningen.” (Fath-ul-Bârî (3/426))

3 Denna åsikt har jag förklarat ingående i originalet, sid. 80. Hänvisa dithän om du vill ha den klarlagd.

4 Hadîthen är autentisk. Flera lärda, däribland Imâm Ibn-ul-Qayyim, stärker den, något jag har klargjort i ”Sahîh Abî Dâwûd” (1745).

Innan avhandlingen hade fått spridning, tyckte somliga förträffliga, lärda att hadîthen är främmande. Vissa sade till och med att den är svag. Det gjorde faktiskt jag också i flera av mina böcker. Min gamla åsikt grundade jag på berättarkedjan hos Abû Dâwûd ehuru Imâm Ibn-ul-Qayyim och Hâfidh Ibn Hadjar stärkte den i ”at-Tahdhîb” respektive ”Talkhîs-ul-Habîr” när de förteg den. Sedan fann jag en annan berättarkedja som gör att man övertygat förkastar dess svaghet och i stället autentiserar den. I och med att den finns i en bok som de flesta inte har tillgång till – Imâm at-Tahâwîs ”Sharh Ma´ânî al-Âthâr” – var den dold för dem liksom den var dold för mig. Således tyckte de att den är främmande och svag. Likaså fann de stöd i vissa lärdas ord:

”Jag vet inte att någon lärd har praktiserat den.”

Ett sådant utlåtande är dementi, inte kunskap. Det är allom bekant att dementerad kunskap betyder inte dementerad befintlighet. Om en hadîth från Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) är bekräftad och konkret, måste den efterlevas. Alltså handlar saken inte om de lärdas förhållande till den. Imâm ash-Shâfi´î sade:

”En rapportering skall accepteras så fort den bekräftas ehuru imamerna inte praktiserar den. Allâhs sändebuds (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) hadîth bekräftas av sig själv och skall inte bortprioriteras för något annat.”

Allâhs sändebuds (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) hadîth är för ädel för att de lärdas handlingar skall utgöra ett argument mot den. Hadîthen i sig är en självständig källa som dömer och döms inte. Därtill har flera lärda praktiserat den aktuella hadîthen. En av dem var den ädle efterföljaren ´Urwah bin az-Zubayr. Vem har nu rätt att inte efterleva den?

إِنَّ فِي ذَلِكَ لَذِكْرَى لِمَن كَانَ لَهُ قَلْبٌ أَوْ أَلْقَى السَّمْعَ وَهُوَ شَهِيدٌ

”I detta ligger förvisso en påminnelse till den som har ett öppet sinne och som lyssnar uppmärksamt.” (50:37)

Vet också att vallfärdarnas stening motsvarar de andras ´Îd-bön. Till följd därav rekommenderade Ahmad att ´Îd-bönen bes samtidigt som slakten pågår i Minâ. Således predikade profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) på Nahr-dagen efter steningen. Också predikade han i Madînah efter ´Îd-bönen. Att då rekommendera ´Îd-bön i Minâ utifrån allmänna formuleringar eller analogier är inte bara fel utan också ett bevis på okunskap om Sunnah. Profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) och hans kalifer bad aldrig ´Îd-bönen i Minâ, vilket klargörs i Ibn Taymiyyahs ”Madjmû´-ul-Fatâwâ” (26/180).