Imâm Sâlih bin Fawzân al-Fawzân

al-Minhah ar-Rabbâniyyah fî Sharh-il-Arba´în an-Nawawiyyah, ss. 226-228

Abû Hurayrah (radhiya Allâhu ´anh) berättade att Allâhs Sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) sade:

”För varje dag som solen går upp är varje kroppsdel på människan skyldig att betala välgörenhet. Att döma två personer rättvist är välgörenhet. Att hjälpa upp en man på hans riddjur eller lyfta upp hans bagage på det är välgörenhet. Att säga ett fint ord är välgörenhet. Varje steg du tar till moskén är välgörenhet. Att du tar bort en besvärlighet från vägen är välgörenhet.”1

FÖRKLARING

Kroppsdel syftar på leder. Människan har många leder i kroppen. Profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) sade:

”I människan finns trehundrasextio leder som hon måste ge välgörenhet för.”2

Vissa leder är stora, andra är mindre. Dessutom ligger de utspridda över hela kroppen. Varje dag måste du skänka trehundrasextio välgörenheter som motsvarar dessa leder. Vem klarar av att skänka trehundrasextio välgörenheter varje dag? Allâh (subhânahu wa ta´âlâ) har emellertid underlättat detta och inte begränsat välgörenheten till pengar. Han har låtit denna välgörenhet omfatta mer än endast pengar, så att alla kan skänka den. Profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) sade:

”För varje dag som solen går upp är varje kroppsdel på människan skyldig att betala välgörenhet. Att döma två personer rättvist är välgörenhet.”

Det är en väldigt stor välgörenhet att du dömer två personer rättvist, varefter de försonas, slutar bråka, blir sams och är nöjda med ditt domslut. Allâh (ta´âlâ) sade:

لاَّ خَيْرَ فِي كَثِيرٍ مِّن نَّجْوَاهُمْ إِلاَّ مَنْ أَمَرَ بِصَدَقَةٍ أَوْ مَعْرُوفٍ أَوْ إِصْلاَحٍ بَيْنَ النَّاسِ

”HEMLIGA överläggningar medför sällan något gott, om inte deras syfte är välgörenhet eller ett annat vällovligt och nyttigt företag eller att få till stånd förlikning mellan människor.”3

Människan ska måna om att få ovänner att bli vänner, framför allt om de är släktingar. Hon ska inte låta dem förbli ovänner. Vissa människor är dessvärre rena motsatsen. De blandar sig i bråk och eggar den ena parten mot den andra. En sådan människa är en djävul. En muslim behagas inte av att muslimer är osams. Han försöker få dem att bli sams och släcka osämjan. Måhända betalar han ur sin egen ficka för att få stopp på osämjan. Denna handling är ett väldigt fint drag.

Den som vill förbättra folks relationer måste dock vara rättvis. Han får inte vara orättvis och partisk till den ena partens fördel. Han ska inte heller döma dem utifrån sin lust. Han ska behandla båda parterna likadant, ty båda är hans bröder:

فَأَصْلِحُوا بَيْنَهُمَا بِالْعَدْلِ وَأَقْسِطُوا إِنَّ اللَّهَ يُحِبُّ الْمُقْسِطِينَ

”[…] medla då mellan dem båda med rättvisa och opartiskhet. Allâh älskar de opartiska.”4

Ett fredsavtal ska vara frivilligt från båda parterna. Ingen ska tvingas till det. Sådant är dock inte fallet med domslut; när domaren slår fast en dom ska den verkställas. Ett fredsavtal är dock endast tillåtet och inte bindande.