1. Avguderiet genom tiderna

Tawhîd är grundregeln i människans liv, avguderiet är obehörigt. Ibn ´Abbâs (radhiya Allâhu ´anhumâ) sade:

”Det var tio generationer mellan Âdam och Nûh. Alla dyrkade Allâh allena.”

Avguderiet dök upp först när Nûhs folk började överdriva med rättfärdiga människor och avbilda dem. Följaktligen dyrkade de dem istället för Allâh. Då skickade Allâh sin profet Nûh (´alayhis-salâm) för att förbjuda dem avguderiet och befalla dem att dyrka Allâh allena. Alla efterkommande sändebud kom med samma mönster. Han (ta´âlâ) sade:

وَمَا أَرْسَلْنَا مِن قَبْلِكَ مِن رَّسُولٍ إِلَّا نُوحِي إِلَيْهِ أَنَّهُ لَا إِلَهَ إِلَّا أَنَا فَاعْبُدُونِ

”Vi har aldrig sänt en profet före dig utan att uppenbara för honom: ”Det finns ingen annan sann gud än Jag – dyrka Mig!”1

Bland Mûsâs (´alayhis-salâm) folk skedde avguderiet när de dyrkade guldkalven. Allâh har berättat i Sin skrift hur Mûsâ och hans broder Hârûn (´alayhimâs-salâm) förhöll sig till dem.

Nasaréerna föll i avguderi efter att Messias (´alayhis-salâm) hade tagits upp till himlen. Mannen bakom avguderiet hette Paulus. Listigt och bedrägligt sade han sig tro på Messias. Det var han som försåg nasaréernas religion med treenigheten, korsdyrkan och mycken annan hednisk gudatro.

Mannen bakom avguderiet i Ismâ´îls ätt, det vill säga araberna, hette ´Amr bin Luhayy al-Khuzâ´î. Han ändrade Ibrâhîms (´alayhis-salâm) religion, hämtade idoler till Hidjâz och befallde människorna att dyrka dem.

Angående avguderiet bland vissa muslimer, så praktiserade Shî´ah Fâtimiyyah det efter det tredje århundradet. De började bygga på gravarna, innoverade firandet av profetens (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) födelsedag och hade en extrem inställning till rättfärdiga människor. Detsamma gäller avvikande Tasawwuf och dess inställning till lärare och trosfränder.

Trots allt det har Allâh tagit om hand den här religionen efter Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam), via korrigerande lärda och reformerande kallare som Allâh skickar vart hundrade år. Därför har sanningen alltid någon som stödjer den och religionen någon som skyddar den. Profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) sade:

”Det skall aldrig sluta finnas en grupp från mitt samfund som är rådande upprättat på sanningen. Den skadas inte av dem som försakar den eller motsäger den till dess att Allâhs (tabârak wa ta´âlâ) befallning kommer och då kommer den att vara i samma tillstånd.”2

121:25

2al-Bukhârî (7311), Muslim (4951) och Ahmad (18135).