4. Ahl-us-Sunnah wal-Djamâ´ahs metodik inom Allâhs namn och egenskaper

Ahl-us-Sunnah wal-Djamâ´ah är de som är enade om att hålla fast vid profetens (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) Sunnah och efterleva dess ord, handling och dogm, såväl invändigt som utvändigt. Deras dogm om Allâhs namn och egenskaper lyder på följande sätt:

1 – Bekräftelse. Deras dogm bekräftar det Allâh bekräftar åt Sig själv i Qur’ânen och det Hans sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) bekräftade åt Honom. Denna bekräftelse skall ske utan förvrängning, förnekelse, föreställning eller jämförelse.

2 – Dementi. De dementerar det Allâh och Hans sändebud dementerar. Samtidigt tror de på att Allâh (ta´âlâ) är beskriven med dess fullkomliga motsats.

3 – Förhållande till termer som varken bekräftas eller dementeras och som människorna har delade uppfattningar om. Exempel på sådana termer är kropp, omfattning och riktning. Vad beträffar termernas namn, skall de varken bekräftas eller dementeras då de inte har bevisats. Och vad gäller deras betydelser, frågar man om dem. Om betydelsen är falsk, är Allâh fjärran från den. Om den däremot är sann och inte opassande i förhållande till Allâh, accepterar de den.

Detta är den obligatoriska metodiken. Den är måttlig och befinner sig mellan dem som förnekar och dem som jämför. Denna obligatoriska metodik bevisas av intellektet och Uppenbarelsen.

Angående intellektets bevisning, är det enkom via Uppenbarelsen man kan veta vad Allâh (ta´âlâ) måste beskrivas med, kan beskrivas med och inte kan beskrivas med. Sålunda är det obligatoriskt att följa den och bekräfta det den bekräftar, dementera det den dementerar och förtiga det den förtiger.

Angående Uppenbarelsens bevisning, sade Han (ta´âlâ):

وَلِلّهِ الأَسْمَاء الْحُسْنَى فَادْعُوهُ بِهَا وَذَرُواْ الَّذِينَ يُلْحِدُونَ فِي أَسْمَآئِهِ سَيُجْزَوْنَ مَا كَانُواْ يَعْمَلُونَ

”Allâhs är fullkomlighetens sköna namn; anropa Honom alltså med dem och håll er på avstånd från dem som missbrukar dem. De skall avlönas för det som de brukade göra.”1

لَيْسَ كَمِثْلِهِ شَيْءٌ وَهُوَ السَّمِيعُ البَصِيرُ

”Ingenting är som Han – Han är den Hörande, den Seende.”2

وَلاَ تَقْفُ مَا لَيْسَ لَكَ بِهِ عِلْم

”Befatta dig inte med det som du inte riktigt vet.”3

Den första versen bevisar att det är obligatoriskt att bekräfta utan förvrängning eller förnekelse. Båda faktorerna är nämligen missbruk.

Den andra versen bevisar att det är obligatoriskt att förkasta jämförelse.

Den tredje versen bevisar att det är obligatoriskt att förkasta föreställning och spekulationer i det som varken har bekräftats eller dementerats.

Samtliga Allâhs bekräftade egenskaper är fullkomliga. Han prisas och beröms för dem. De är inte alls bristfälliga. Samtliga Allâhs egenskaper är fullkomliga på alla sätt och vis.

Allt Allâh har dementerat och frånkänt Sig är bristfälliga egenskaper. De motstrider Hans oundvikliga fullkomlighet. I och med att Hans fullkomlighet är oundviklig, är det omöjligt för Honom att beskrivas med ofullkomliga egenskaper. Det betyder dels att de inte finns, dels att deras fullkomliga motsats bekräftas. En dementi bevisar förvisso ingen fullkomlighet så länge den inte består av en berömvärd, bekräftad egenskap. Endast en dementi kan bero på oförmåga, vilket är en brist. Den kan bero på obehörighet, vilket inte heller fordrar något beröm, som till exempel att du säger:

”Väggen är inte orättvis.”

Då detta är klargjort, säger vi att orättvisa är en egenskap som Allâh har dementerat. I detta fall betyder det att Allâh inte är beskriven med orättvisa samtidigt som vi bekräftar dess fullkomliga motsats, nämligen rättvisa. Dessutom dementerade Han trötthet. Det betyder att Han inte är beskriven med trötthet samtidigt som vi bekräftar dess fullkomliga motsats, nämligen styrka. Detsamma gäller alla andra egenskaper som Allâh har dementerat och frånkänt Sig – och Allâh vet bättre.

Förvrängning (التحريف): Dess språkliga definition är ”förändring”. Dess religiösa definition är att ”förändra en texts formulering eller betydelse”. När en texts formulering ändras, är det även möjligt att betydelsen ändras. Förvrängning delas upp i tre typer:

1 – Både formuleringen och betydelsen ändras. Exempelvis förvränger somliga Allâhs ord:

وَكَلَّمَ اللّهُ مُوسَى تَكْلِيمًا

”Och Mûsâ som Allâh talade med ett verkligt tal.”4

De försöker få det att framstå som att det var Mûsâ som talade med Allâh (اللهَ) och inte tvärtom.

2 – Formuleringen ändras som till exempel när:

الْحَمْدُ للّهِ رَبِّ الْعَالَمِينَ

”Lov och pris tillkommer Allâh, skapelsernas Herre.”

läses som (الْحَمْدَ). Detta härrör oftast från en okunnig person då det sker oavsiktligt.

3 – Betydelsen ändras. Det innebär att texten förstås på ett bevislöst vis och inte bokstavligt. Exempel på det är att man förvränger betydelsen av Allâhs (ta´âlâ) händer och säger att de betyder styrka, ynnest och dylikt.

Förnekelse (التعطيل): Dess språkliga definition är ”tomhet”. Dess religiösa definition är att ”antingen förneka alla Allâhs namn och egenskaper som är obligatoriska att bekräfta eller också vissa”. Detta kan ske på två sätt:

1 – Att förneka alla. Det gör exempelvis Djahmiyyah. De extrema förnekar till och med namnen.

2 – Att förneka vissa. Det gör exempelvis Ash´ariyyah.

Den förste som är känd för att ha förnekat egenskaperna är al-Dja´d bin Dirham.

Föreställning (التكييف): Det innebär att man föreställer och inbillar sig Allâhs egenskaper och säger exempelvis att Allâhs hand eller Hans nedstigning till himlen är på ett visst sätt.

Jämförelse (التمثيل) och liknelse (التشبيه): Jämförelse innebär att man jämför någon med något inom allt. Liknelse innebär att man jämför någon med något inom det mesta. Måhända tillämpas det ena begreppet på det andra. Skillnaden mellan dessa två termer och förställning är följande:

1 – En föreställning står för att beskriva en beskaffenhet på ett oinskränkt eller ett inskränkt sätt. Å andra sidan visar jämförelse och liknelse en beskaffenhet som jämförs med en annan och liknar den. På så sätt är en föreställning allmännare då varje jämförelse är föreställning men inte vice versa.

2 – Föreställning gäller särskilt egenskaperna. Jämförelse gäller status, egenskap och essens. Ur denna synvinkel är jämförelse allmännare då den behandlar essens, egenskaper och status.

Liknelsen, som har vilselett flera människor, kan delas upp i två typer:

1 – Att likna skapelsen vid Skaparen.

2 – Att likna Skaparen vid skapelsen.

Att likna skapelsen vid Skaparen innebär att beskriva skapelsen med handlingar, rättigheter och egenskaper som är specifika för Skaparen. Exempel på sådana handlingar, är att anse att det finns en skapare vid Allâhs sida. Exempel på sådana rättigheter, är att anse att statyerna har rätt till dyrkan. Därav dyrkade avgudadyrkarna dem vid sidan av Allâh. Exempel på sådana egenskaper, är det vissa extremister gör när de överdrivet prisar profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam).

Att likna Skaparen vid skapelsen innebär att bekräfta Hans specifika essens och egenskaper på samma sätt som man bekräftar dem åt skapelsen. Exempel på det är att man säger att Allâhs två händer är som skapelsernas händer, Hans resning över tronen är som skapelsernas resning över tronen och så vidare. Den förste som är känd för detta är Hishâm bin al-Hakam ar-Râfidhî.

Missbruk (الإلحاد): Dess språkliga definition är ”avvikelse”. Dess religiösa definition är att ”avvika från den obligatoriska dogmen eller handlingen”. Den består av två typer:

1 – Missbruk av Allâhs namn.

2 – Missbruk av Hans budskap.

Missbruk av Hans namn innebär missbruk av deras obligatoriska rätt. Det sker på fyra sätt:

1 – Att förneka något av dem eller de egenskaper som de har antytt. Detta gjorde Mu´attilah.

2 – Att hävda att de antyder en liknelse mellan Allâh och Hans skapelse. Detta gjorde Mushabbihah.

3 – Att namnge Allâh med namn som Han inte har namngett Sig själv med, ty Allâhs namn bekräftas endast via Uppenbarelsen. Exempelvis kallar nasaréerna Allâh för ”Fader” medan filosoferna kallar Honom för ”Orsak” och dylikt.

4 – Att utdraga namn från Allâh och tillämpa dem på avgudar. Exempelvis uppkallade de statyerna al-Lât och al-´Uzzâ efter Allâhs namn al-Ilâh och al-´Azîz.

Missbruk av Hans budskap kan antingen beröra religiösa budskap (som sändebuden förkunnade i form av domar och besked) eller också universella budskap som Allâhs skapelser i himlarna och på jorden.

Ett missbruk av de religiösa budskapen innebär att förvränga dem, misstro dem eller trotsa deras domar.

Ett missbruk av de universella budskapen innebär att tillskriva dem någon annan än Allâh, anse att Han har en partner eller medhjälpare och dylikt. Båda missbruken är förbjudna. Allâh (ta´âlâ) hotade dessa människor och sade:

وَذَرُواْ الَّذِينَ يُلْحِدُونَ فِي أَسْمَآئِهِ سَيُجْزَوْنَ مَا كَانُواْ يَعْمَلُونَ

”… och håll er på avstånd från dem som missbrukar dem. De skall avlönas för det som de brukade göra.”

إِنَّ الَّذِينَ يُلْحِدُونَ فِي آيَاتِنَا لَا يَخْفَوْنَ عَلَيْنَا أَفَمَن يُلْقَى فِي النَّارِ خَيْرٌ أَم مَّن يَأْتِي آمِنًا يَوْمَ الْقِيَامَةِ اعْمَلُوا مَا شِئْتُمْ إِنَّهُ بِمَا تَعْمَلُونَ بَصِيرٌ

”De som förvränger eller vantolkar Våra budskap kan inte gömma sig för Oss. Vem är i ett fördelaktigare läge – den som skall kastas i Elden eller den som kommer inför Oss tryggt på Uppståndelsens dag? Handla som ni vill; Han ser vad ni gör!”5

Det finns missbruk som är otro, beroende på vad texterna i Boken och Sunnah fordrar.

17:180

242:11

317:36

44:164

541:40