´Alî – Dörren till kunskapen

Vad berör hadîthen ”Jag är kunskapens stad och ´Alî är dess dörr”, så är den ännu svagare och klenare. Därför förekommer den i böcker som nämner påhittade hadîther även om at-Tirmidhî1 har rapporterat den. Ibn-ul-Djawzî nämnde den2 och klargjorde att alla dess vägar är påhittade. Lögnen är synbar i själva hadîthen. Om profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) var kunskapens stad som endast hade en dörr och att den endast förkunnades av en person, skulle islam ha gått under.

Sålunda är de lärda enade om att det är otillåtet att endast en förkunnar kunskap. Det är obligatoriskt  att det är ett mångfaldigt antal personer som förkunnar kunskap så att den når den frånvarande. En persons rapportering fordrar endast kunskap om den stöds av andra faktorer (Qarâ’in) som både kan vara icke-förekommande eller dolda för majoriteten. Sålunda får de varken kunskap om Qur’ânen eller de mångfaldigt rapporterade hadîtherna.

Om de då säger att denna enstaka person är felfri och att hans uttalande fordrar kunskap, säger vi att man först måste fastställa att han verkligen är felfri. Hans felfrihet kan inte bekräftas endast via hans egna ord så länge man inte vet att han är felfri. Detta kan endast bekräftas via samstämmighet, något som inte finns i denna fråga. Imâmiyyah själva säger att endast samstämmighet utgör ett bevis då den felfrie imamen är bland dem. På så sätt går hela frågan tillbaka till att bekräfta hans felfrihet via endast hans eget hävdande. Således vet man att om hans felfrihet verkligen stämmer, krävs det att fler hävdar samma sak.

Om då endast han var dörren till kunskapens stad, kan varken hans felfrihet eller något annat av religionen bekräftas. Därför vet man att denna hadîth har hittats på av en okunnig kättare som trodde att hadîthen innehöll ett beröm. Hadîthen är i själva verket ett sätt att förtala islam på då endast en person har förkunnat den.

1 al-Albânî sade: ”Påhittad.” (adh-Dha´îfah (2955))

2 Ibn-ul-Djawzî sade: ”Denna hadîth saknar grund.” (al-Mawdhû´ât (1/261) och adh-Dhahabî höll med i ”Talkhîs-ul-Mawdhû´ât”, sid. 116)