Vår tanke om Ibn-ul-Qayyim och Ibn Taymiyyah

Det gör ont att behöva säga att Qâdiyaniyyah kan främja sin omtalade villfarelse med hjälp av böcker skrivna av Ahl-us-Sunnahs imamer. Exempelvis skrev ´Allâmah Ibn-ul-Qayyim ett långt kapitel gällande helvetets ändlöshet och tog upp sju åsikter i sakfrågan; han avfärdade allesammans frånsett två stycken:

1 – Ingen hedning kommer att lämna helvetet, men Allâh (´azza wa djall) kommer att utplåna det varpå även dess straff avtar.

2 – Varken det eller dess straff kommer att avta.

Han nämnde bägge åsikters argument och motargument på ett sätt som får en att känna att han lutar till den första åsikten, dock utan att konkretisera något. Med tiden fann jag hur han konkretiserade att de otrognas helvete är ändlöst. Det är just den åsikten man tror att han ska ha. Han (rahimahullâh) sade:

”Helvetet är vidrighetens boning, såväl sett till tal och handlingar som till mat och dryck. Allâh (ta´âlâ) enar de vidriga liksom saker och ting monteras. Därefter hamnar de allesammans i helvetet. Allt däri är vidrigt. I och med att vissa människor är enkom rena, andra enkom vidriga och somliga bådadera, är även deras boningar av tre slag:

1 – Enkom ren boning.

2 – Enkom vidrig boning.

Dessa två boningar avtar aldrig någonsin. Den tredje boningen tillhör människor som bär på godhet och vidrighet. Denna boning ska upphöra och tillhör de syndiga. Inga syndiga monoteister kommer att förbli i helvetet. Även om de straffas utifrån sina synder stiger de slutligen in i paradiset. Därmed förblir bara den rena boningen och den vidriga boningen.”1

Också Shaykh-ul-Islâm Ibn Taymiyyah (rahimahullâh) har en avhandling i vilken han avvisar teorin om paradisets och helvetets upphörande. Jag har visserligen inte sett den, men Shaykh Yûsuf bin ´Abdil-Hâdî nämner den i sin bok ”al-Fihrist”2.

1al-Wâbil as-Sayyib, sid. 26

2al-Fihrist (1/26 – manuskript).