Vad fick Ziyâd al-Madanî att skratta och gråta?

Författare: Imâm ´Abdullâh bin al-Mubârak
Källa: Kitâb-ul-Djihâd (149)
Fotnoter: Shaykh Ahmad bin Yahyâ an-Nadjmî
publicerad
08.04.2006

Ibn-ul-Mubârak rapporterade från
´Abdur-Rahmân al-Misrî [1] som sade: ´Abdul-Karîm bin al-Hârith al-Hadhramî [2] berättade för mig och sade: Abû
Idrîs[3] berättade för mig och sade:

En man från al-Madînah
vid namnet Ziyâd kom till oss. Vi förde krig mot det romerska Sicilien
och hade precis omringat en romersk stad. Under detta slag var vi tre
vänner; jag, Ziyâd och en annan man från al-Madînah. En dag under
belägringen skulle en av oss hämta mat åt oss. Rätt som det var
avlossade en katapult en sten som föll nära Ziyâd. Han blev svårt
skadad i knäet och föll ner medvetslös. Jag ropade då på min
vän för att komma och skydda honom så att han inte skulle dö eller
råka ut för en annan katapult. Vi tillbringade en lång tid
med honom i detta tillstånd och han rörde inte alls på sig.
Plötsligt började han skratta så att hans kindtänder syntes. Därefter
slutade han och började istället gråta så att hans tårar
rann. Därefter slutade han och började skratta igen. Efter ett tag vaknade
han och satte sig upp. Han sade: ”Vad gör jag här?” Jag sade: ”Vet du
inte vad du har råkat ut för?” Han sade: ”Nej.” Jag sade: ”Kommer
du inte ihåg att en katapult avlossade en sten och att den föll
bredvid dig?” Han sade: ”Jo.” Vi sade: ”Även att du skadades av den och
föll ned medvetslös. Därefter såg vi hur du skrattade och grät.”

Han sade: ”Ja, jag blev förd
till ett rum av rubiner och kristaller i vilket sängar stod sida vid sida.
Framför mig låg två rader av kuddar. Efter att jag hade satt
mig ned, hörde jag plötsligt ljudet av klingande smycken och till höger
om mig såg jag en kvinna komma gående. Jag visste inte vad
som var vackrast; hon själv, hennes kläder eller hennes smycken. Hon kom,
mötte mig, välkomnade mig och sade: ”Välkommen. Vi är inte som andra kvinnor.”
Hon kom då ännu närmare och satte sig till höger om mig. Jag sade:
”Vem är du?” Hon sade: ”Jag är Khûd, din hustru.” När jag då
sträckte ut min hand för att röra vid henne, sade hon: ”Ta det lugnt.
Du kommer inte att komma till oss förrän middag.” Jag började då
gråta. Efter att hon slutat tala, hörde jag ljudet av smycken till
vänster om mig. Där stod en likadan kvinna och jag gjorde samma sak med
henne som med den första och hon gjorde samma sak som sin väninna. Hon
satte sig till vänster om mig och jag sträckte ut min hand för att röra
vid henne. Då sade hon: ”Ta det lugnt. Du kommer inte att komma
till oss förrän middag.” Då började jag åter igen att gråta.”

Han satt och
talade med oss i detta tillstånd till dess att det gjordes Adhân
för Salât-ut-Dhuhr. Därefter dog han.


[1] ´Abdur-Rahmân bin Salmân al-Hadjrî al-Misrî. Han
är accepterad och hör till den sjunde nivån. Se ”Taqrîb-ut-Tahdhîb”
(3882).


[2]
´Abdul-Karîm bin al-Hârith bin Yazîd al-Hadhramî Abûl-Hârith
al-Misrî. Pålitlig och dyrkare. Hör till den sjätte nivån.
Se ”Taqrîb-ut-Tahdhîb” (4148).


[3]
Abû Idrîs al-Madanî. Efter att ha letat i mina tillgängliga
böcker, kunde jag inte finna hans biografi.