En dogm för lärda och olärda

Ibn ´Aqîl sade i ”al-Funûn”:

För lekmännens dogms bästa skall de tro på verserna ordagrant, ty de känner sig bekväma med att bekräfta. När vi raderar det från deras hjärtan, upphör obekvämheten.”

Han sade också:

Jag föredrar att de rusar in i liknelse än att de drunknar i dementi. Liknelse doppar dem i bekräftelse varvid de räds och hoppas, medan dementi leder dem till förnekelse, något som vare sig leder till hopp eller rädsla. Den som reflekterar över föreskriften ser hur den doppar de ansvariga i liknelse via ordagranna formuleringar som inte tyder på något annat. Exempelvis sade beduinen:

Skrattar vår Herre?” Profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) svarade: ”Ja.”

Han blev inte arg på honom för vad han hade sagt. Han lät honom vara.”

Numera kan det ordagranna delas upp i två sorter: en är korrekt och en annan är falsk.

Den korrekta handlar om att du säger att Han hör, ser, vill, talar, lever, vet, allt skall förgå utom Hans ansikte, Han skapade Âdam med Sin hand, Han talade med Mûsâ ett verkligt tal, Han tog Ibrâhîm till nära vän och dylikt. Vi framför dem ordagrant och förstår dem bokstavligt på ett sätt som passar Honom (ta´âlâ). Vi säger inte att de skall tolkas på ett annorlunda sätt.

Den falska är villfarelse och handlar om att du komparerar det dolda med det uppenbara och jämför Skaparen med Hans skapelse. Hans egenskaper är som Hans essens. Han saknar motsvarighet, motsats, jämlik, vederlike och like. Ingen liknar Honom, vare sig Hans essens eller Hans egenskaper. Detta är något som den lärde och lekmannen är likställda i.