Därför ursäktades de

Om en person som flyr sanningen och vägrar att underkasta sig den säger att vårt beslut om att den som ber sändebudet (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) om medling är en avgudadyrkare vars liv är tillåtet att tagas fordrar att man gör Takfîr på de flesta muslimerna, och i synnerhet de senare generationerna vilkas erkända lärde sade att handlingen är rekommenderad och fördömde starkt dem som motsatte sig det, är svaret att det inte alls fordrar det. På samma sätt fordrar det inte att vi är Mudjassimah bara för att vi säger att Allâh är uppe.

Angående dem som har dött, är de ett folk som har gått bort. Vi gör endast Takfîr på den som får reda på vårt kall till sanningen, får argumenten klargjorda för sig och får reda på sanningen och sedan arrogant och envist vidhåller – likt majoriteten som vi bekrigar idag – och fortsätter praktisera avguderi och låta bli att utföra plikterna och öppet synda de allvarliga och förbjudna handlingarna. Vad gäller minoriteten som vi krigar mot, gör vi det för att de stödjer folk som de ovannämnda, behagas av dem, utökar deras antal och sluter sig till dem.

Om det sägs att när den försumlige påminns tar han till sig. Men vad gör man med dem som skriver ned bevisen och får reda på vad de lärde som var förebilder har sagt och ändå förblir i sitt tillstånd till dess att de dör?

Vi anser inte att det skall hindra oss från att ursäkta dem och säga att de inte var otrogna då det inte fanns någon som argumenterade med ord och svärd för denna fråga på deras tid. De hade alltså inte fått reda på sanningen och inte heller hade det fått argumenten klargjorda för sig. Faktum är att de flesta på deras tid enades om att undvika Sunnah-imamernas böcker helt och fullt. Den som råkade få syn på dem vände dem ryggen innan de fick fotfäste i deras hjärtan. Deras stora var ständigt på deras små för att de inte alls skulle titta i dessa böcker. Likaså fick man på sig kungarna om något av det fastnade i ens hjärta och det enda undantaget var dem som Allâh hade skonat.