86 – Betydelsen av Tâghût

Allâh har ålagt alla tjänare att förneka Tâghût och att i stället tro på Allâh. Ibn-ul-Qayyim (rahimahullâhu ta´âlâ) sade:

”Tâghût är allt dyrkat, följt och åtlytt som tjänaren överskrider sina gränser för.”

 


FÖRKLARING

 

Här vill Shaykh-ul-Islâm (rahimahullâh) visa att Tawhîd endast kan fullbordas om man enbart dyrkar Allâh och håller sig borta från avguderi. Detta är vad Allâh har ålagt Sina tjänare.

Tâghût har sitt ursprung i ordet ”Tughyân” och betyder ”överskridning av gränser”. Han (ta´âlâ) sade:

إِنَّا لَمَّا طَغَى الْمَاء حَمَلْنَاكُمْ فِي الْجَارِيَةِ

”När vattenmassorna sprängde alla hinder lät Vi arken bära er.” (69:11)

Det vill säga när vattnet steg över sin normala nivå, lät Vi arken bära er.

Vad gäller den föreskrivna definitionen, är Ibn-ul-Qayyims (rahimahullâh) definition bäst:

”Tâghût är allt dyrkat, följt och åtlytt som tjänaren överskrider sina gränser för.”

Dessa dyrkade, följda och åtlydda berör däremot inte de rättfärdiga människorna. De rättfärdiga människorna anses inte vara Tâghût om de dyrkas, följs och lyds. Avgudar som dyrkas i stället för Allâh är Tâghût. Det samma gäller de teologer som manar till villfarelse, otro, innovationer, att det olovliga blir lovligt och att det lovliga blir olovligt. De är också Tâghût. De som smickrar makthavarna för att lämna styrandet utmed Allâhs lag för mänskliga lagar är också Tâghût. Dessa har överskridit sina gränser. En lärd persons gräns går vid att följa profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam). De sanna lärda är profeternas arvingar. De ärver deras kunskap, handlingar, karaktärer, kall och undervisning i deras samfund. Om de då skulle överskrida gränserna och börja vara makthavarna till lags för att de skall låta bli att döma enligt den islamiska föreskriften, anses de vara Tâghût. Detta beror på att de har överskridit de föreskrivna gränserna som de är ålagda att följa.

Angående hans ord ”åtlytt”, menar han makthavarna som antingen lyds en föreskriven eller en universell lydnad. Makthavarna skall lydas en föreskriven lydnad om de beordrar något som inte motsätter sig Allâhs och Hans sändebuds (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) befallning. I detta fall är det inte korrekt att anse dem vara Tâghût. I stället är det obligatoriskt för medborgarna att lyssna och lyda. Att de lyder makthavaren i detta sammanhang och med denna begränsning innebär att lyda Allâh (´azza wa djall). Därför bör vi lägga märke till att vi dyrkar Allâh (ta´âlâ) och söker komma Honom närmare när vi lyder makthavaren i det som är obligatoriskt att lyda honom. Detta bör vi lägga märke till eftersom Allâh (ta´âlâ) säger:

يَا أَيُّهَا الَّذِينَ آمَنُواْ أَطِيعُواْ اللّهَ وَأَطِيعُواْ الرَّسُولَ وَأُوْلِي الأَمْرِ مِنكُمْ

”Troende! Lyd Allâh och lyd sändebudet och dem bland er åt vilka myndighet och ansvar anförtrotts.” (4:59)

Vad berör att lyda makthavarna universellt, lyds de av människorna om de är hårda i sitt styre för att de är starka och inte för trons skull. Man skall lyda makthavarna för trons skull. Denna typ av lydnad är gagnande. Den gagnar makthavarna och den gagnar medborgarna. Likaså kan lydnaden äga rum för att medborgarna fruktar makthavarens styrka. I denna fråga är medborgarnas tillstånd med makthavarna uppdelat i olika typer:

Den första: Att lydnaden till makthavaren utav tro och makt är stark. Detta är den högsta typen.

Den andra: Att lydnaden till makthavaren utav tro och makt är svag. Detta är den lägsta och farligaste typen för samhället, makthavare såväl som medborgare. Om de trosrelaterade hindren och de maktrelaterade barriärerna är svaga, blir det tumult i tankesättet, uppförandet och handlingarna.

Den tredje: Att lydnaden till makthavaren utav tro är svag medan den är stark utav makt. Denna typ är måttlig. Det ser bättre ut för samfundet om det lyder makthavaren utav makt. Om då även detta skydd försvagas, skall du inte fråga om samfundets usla tillstånd och dess dåliga handling.

Den fjärde: Att lydnaden till makthavaren utav tro är stark medan den är svag utav makt. I detta fall ser samhället inte lika bra ut som i det tredje fallet. Däremot är banden mellan människan och hennes Herre fullkomligare och starkare.