Tabarruk och dess olika typer av avguderi

Tabarruk via träd, stenar, gravar och olika platser, kan både vara större avguderi och mindre avguderi.

Större avguderi blir det om man söker välsignelse från dessa föremål och anser att om man rör vid ett visst träd, en viss sten eller en viss grav, gnider sig mot dem eller fäster sin kropp mot dem, medlar dessa föremål inför Allâh. Denna troslära innebär att dessa föremål är ett medel till Allâh. Detta innebär att man har tagit till sig en gudom vid Allâhs (djalla wa ´alâ) sida, vilket i sin tur är större avguderi.

Denna troslära hade hedningarna då de brukade dyrka träd, stenar och gravar genom att göra Tabarruk via dem. De ansåg att om de hängivet stod vid dessa föremål, rörde vid dem eller strödde deras sand över sina huvud, skulle föremålens platser, personen på platsen eller anden som tjänar platsen, medla för dem inför Allâh (djalla wa ´alâ). Denna handling slutar alltså med att man tar till sig vederlikar vid Allâhs (djalla wa ´alâ) sida. Han (subhânah) sade

وَالَّذِينَ اتَّخَذُوا مِن دُونِهِ أَوْلِيَاء مَا نَعْبُدُهُمْ إِلَّا لِيُقَرِّبُونَا إِلَى اللَّهِ زُلْفَى

””De som tar beskyddare vid sidan av Honom [säger]: ”Vi tillber dem just för att de skall föra oss närmare Allâh.”””1

Mindre avguderi blir det om man utför dessa handlingar endast som en orsak till att uppnå välsignelse utan att anse att de för en närmare Allâh och medlar inför Honom. På samma sätt som dem som tar på sig amuletter och snören gör det, för att de skall vara en anledning till att uppnå skydd, gör den som söker Tabarruk via dessa saker så, för att de skall vara en anledning till välsignelse.

Om han strör jorden från en grav över sitt huvud och anser att jorden är välsignad – eller rör vid en persons kropp för att han anser att den är välsignad – för att han anser det vara en anledning till att uppnå välsignelse, anses handlingen vara mindre avguderi. Det anses ”endast” vara mindre avguderi eftersom han inte dyrkat någon annan än Allâh (djalla wa ´alâ). Det ”enda” han gjort, är att han har fått för sig att något som inte är en föreskriven anledning verkligen är en anledning.

139:3