Skillnaden mellan historieböcker och varningar för Ahl-ul-Bid´a

Det är inte förrän nu som vi har hört talas om att man måste nämna en persons bra och dåliga sidor när han kommer på tal. Det är en metodik som har kommit till för att försvara innovationer och Ahl-ul-Bid´a. Det är agendan. Salaf kände inte till den metodiken.

När en person skriver människors historia tar han med allt möjligt som har med dem att göra inklusive deras goda och dåliga sidor. Men när det handlar om att kritisera en person och varna för hans innovationer, villfarelse, ondska och synder så behöver du bara ta med kritiken. Det räcker. När man skall nämna historian om ett folkslag eller en personlighet nämner man allt som har med deras liv att göra inklusive det goda och det dåliga utan hänsyn till om de är muslimer, kristna eller judar. Till och med när de skall definiera Satan säger de att han var en ängel som förvandlades av Allâh (tabârak wa ta´âlâ).

Om du är en historiker så är det bara att skriva på. Du tar upp muslimerna och de otrogna och till och med Farao. Skall du skriva hans historia tar du upp hans goda och dåliga sidor. När jag var liten läste jag en berättelse om Farao. Qârûn, eller någon annan av hans ministrar, färdades i Egypten för att samla in skatt från invånarna. När han kom tillbaka med en makalös mängd egendomar frågade Farao honom: ”Var har du fått detta ifrån?” Han sade: ”Skattinsamling.” Då sade Farao: ”Ägaren skall inte ta från sina slavar. Lämna tillbaka det till ägarna.” Vi nämner detta som en av hans goda sidor. Om du är en historiker så är det bara att skriva ned allt. Men om du är en kritiker som varnar människorna för den här bokens ondska eller den här mannens ondska eller den här sektens ondska, innovationer och villfarelser, så nämner du bara det kritiken och varningen fordrar. Det räcker. Du behöver inte alls nämna några goda sidor.

På grund av okunnighet, dumhet och fanatisk lust har dessa människor ålagt dig att inte nämna någon individ eller bok utan att du nämner deras goda och dåliga sidor. Gör du inte det är du en orättvis svikare. Var står detta någonstans? På det viset beljuger och kritiserar vi alla Salaf och deras religiositet. Så sågas islam utmed fotknölarna. På grund av denna metodik måste vi likvidera Ahmad, al-Bukhârî, ash-Shâfi´î, Ibn Ma´în, Yahyâ bin Sa´îd al-Qattân, ad-Dâraqutnî, Ibn Hibbân och andra imamer inom kritik och beröm, Djarh wa Ta´dîl. På grund av denna metodik måste vi likvidera imamerna som varnade för Djahmiyyah och deras ledare, Mu´tazilah och deras ledare, Khawâridj och deras ledare. De varnade för individer och grupper. De varnade för deras läror. Skall vi likvidera Ahl-us-Sunnahs imamer till fullo för att de avvikande Ahl-ul-Bid´a wadh-Dhalâl skall vara ifred?

Detta är en farlig och syndig metodik. De som har kommit på den har varken velat gagna islam eller muslimerna. Deras agenda är att skydda Ahl-ul-Bid´a. Metodiken är mycket farlig för islam och islams imamer. Allt detta för att skydda Ahl-ul-Bid´a.

Om jag säger att al-Ghazâlîs ”Ihyâ’ ´Ulûm-id-Dîn” består av panenteism, påhittade hadîther och det ena och det andra, så räcker det. Jag har därmed varnat människorna för den. Jag behöver inte nämna dess goda och dåliga sidor. Det är muslimerna enade om. Dessa människor opponerar sig muslimernas samstämmighet. Denna metodik utsätter islam för fall. Ty enligt den är imamerna kritiserade och förtalade. Denna falska metodik är inte för Allâhs sak och den vill inte muslimerna väl; den är till för att försvara Ahl-ul-Bid´a och deras böcker som består av villfarelser, myter och avvikelser från Allâhs sanna metodik.