Sanningen om Nûhs otrogne son

Allâh (´azza wa djall) sade:

وَنَادَى نُوحٌ رَّبَّهُ فَقَالَ رَبِّ إِنَّ ابُنِي مِنْ أَهْلِي وَإِنَّ وَعْدَكَ الْحَقُّ وَأَنتَ أَحْكَمُ الْحَاكِمِينَ قَالَ يَا نُوحُ إِنَّهُ لَيْسَ مِنْ أَهْلِكَ إِنَّهُ عَمَلٌ غَيْرُ صَالِحٍ فَلاَ تَسْأَلْنِ مَا لَيْسَ لَكَ بِهِ عِلْمٌ

“”Och Nûh bad till sin Herre och sade: ”Herre! Min son tillhörde ju min familj och Ditt löfte besannas alltid. Du är en Den rättvisaste av domare!” Han sade:
”Nûh! Han var inte av din familj – det är en orätt handling! Be Mig inte om sådant som du saknar kännedom om.” [1]

”Herre! Min son tillhörde ju min familj…” – Du lovade mig att hela min familj skulle räddas och Ditt löfte är ren sanning som inte bryts. Hur kan det komma sig att min son drunknade då Du är den rättvisaste av domare?

”Nûh! Han var inte av din familj…” – Det vill säga av dem vilkas räddning Jag hade lovat. Jag lovade dig endast att de troende av din familj skulle räddas.

Sålunda hörde den här sonen till dem som Allâh hade bestämt skulle drunkna, på grund av hans otro och motsättning till fadern och Allâhs profet Nûh (´alayhis-salâm).

Flera imamer har avvisat dem som tolkade denna vers med att säga att han inte var hans son, utan ett ickeäktenskapligt barn från Nûhs hustru. Denna åsikt tillskrivs Mudjâhid, al-Hasan, ´Ubayd bin ´Umayr, Abû Dja´far al-Bâqir och Ibn Djarîr. Vissa av dem bevisade det med Hans ord:

إِنَّهُ عَمَلٌ غَيْرُ صَالِحٍ

”Det är en orätt handling!”

och:

ضَرَبَ اللَّهُ مَثَلًا لِّلَّذِينَ كَفَرُوا اِمْرَأَةَ نُوحٍ وَاِمْرَأَةَ لُوطٍ كَانَتَا تَحْتَ عَبْدَيْنِ مِنْ عِبَادِنَا صَالِحَيْنِ فَخَانَتَاهُمَا

”Allâh har utpekat Nûhs hustru och Lûts hustru som varnande exempel för de otrogna; deras män var två av Våra rättfärdiga tjänare och de svek dem.” [2]

Till dem som sade detta hör bl a al-Hasan al-Basrî. Han använde sig av dessa två verser som bevis.

Andra har sagt att han var hustruns son. Detta kan antingen betyda det al-Hasan menade eller också att sonen tillskrevs honom bildligt –och Allâh vet bättre. Ibn ´Abbâs och andra av Salaf sade:

”Aldrig någonsin har en profets hustru begått otukt.”

Ibn ´Abbâs åsikt är tveklöst den korrekta. Allâh är vaksammare än att låta en av Sina profeters hustrur falla i oförskämdheter. Därför blev Allâh arg på dem som anklagade de Troendes moder och profetens (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) hustru ´Â’ishah (radhiya Allâhu ´anhâ) för otukt, och fördömde de troende som talade om det och spred det. Ibn ´Abbâs sade:

”Han var hans son, som skilde sig från honom i avsikt och handlingar.”

´Ikrimah förklarade ”Det är en orätt handling!” och sade:

”Han har gjort en orätt handling.”

Sulaymân bin Qubbah sade att han hade hört Ibn ´Abbâs bli frågad bredvid Ka´bah om Allâhs ord

ضَرَبَ اللَّهُ مَثَلًا لِّلَّذِينَ كَفَرُوا اِمْرَأَةَ نُوحٍ وَاِمْرَأَةَ لُوطٍ كَانَتَا تَحْتَ عَبْدَيْنِ مِنْ عِبَادِنَا صَالِحَيْنِ فَخَانَتَاهُمَا

”Allâh har utpekat Nûhs hustru och Lûts hustru som varnande exempel för de otrogna; deras män var två av Våra rättfärdiga tjänare och de svek dem.”

Han sade:

”Det var inte genom otukt. Den ena berättade för människorna att han hade blivit galen medan den andra berättade för människorna om hans gäster.” Därefter läste han:

إِنَّهُ عَمَلٌ غَيْرُ صَالِحٍ

”Det är en orätt handling!”

Vissa lärda har sagt:

”Aldrig någonsin har en profets hustru hamnat i oförskämdheter.”

Denna åsikt rapporteras även från Mudjâhid, ´Ikrimah, adh-Dhahhâk, Maymûn bin Mahrân och Thâbit bin al-Hadjdjâdj. Den har även valts av Abû Dja´far bin Djarîr [at-Tabarî] – och det är tveklöst den korrekta.


[1] 11:45-46.

[2] 66:10.