Qur’ânen – en ny påminnelse

Allâh (´azza wa djall) sade:

مَا يَأْتِيهِم مِّن ذِكْرٍ مَّن رَّبِّهِم مُّحْدَثٍ إِلَّا اسْتَمَعُوهُ وَهُمْ يَلْعَبُونَ

När en ny påminnelse från deras Herre når dem lyssnar de, utan att överge sina tidsfördriv.”1

Från står för ursprung. Att påminnelsen är ny har utgjort ett bevis för att Qur’ânen är uppkommen, ty påminnelsen här åsyftar Qur’ânen. Det råder inga meningsskiljaktigheter om att den är uppkommen sett till rösternas och bokstävernas komponering som förnyades inför varje nedstigning. Det betyder alltså att dess nedstigning är uppkommen. Dock råder det delade åsikter om själva talet.

Denna fråga, huruvida Qur’ânen är evig eller uppkommen, prövade många lärda och dygdiga under al-Ma’mûns, al-Mu´tasims och al-Wâthiqs respektive dynastier. Imâm Ahmad bin Hanbal blev illa torterad och länge fängslad. Muhammad bin Nasr al-Khuzâ´î halshöggs på grund av den. Det blev en väldig prövning då och även efteråt. Historien är för känd för att behöva nämnas. Den som vill veta sanningen får läsa adh-Dhahabîs biografi om Imâm Ahmad bin Hanbal i ”Siyar A´lâm-in-Nubalâ’”.

Ahl-us-Sunnahs imamer (rahimahumullâh) gjort rätt i att vägra vika sig i frågan gällande Qur’ânens skapande och uppkomst. Därmed skyddade Allâh Sin profets (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) samfund mot innovation. De gick emellertid längre än så och fastställde att den är evig. De nöjde sig inte med det – de gjorde Takfîr på den som sade att den är uppkommen. De gjorde även Takfîr på den som sade att hans uttal av Qur’ânen är skapat. De gjorde till och med Takfîr på den passive. Om de ändå inte gick över gränsen och istället refererade till Allâh. Ingen hade hört något om sakfrågan på Salafs tid, från följeslagarna, deras rättmätiga efterföljare och deras efterföljare, förrän prövningen. Det absolut optimala hade varit att inte vika sig för ideologin som de uppmanades till, stanna vid gränsen och referera kunskapen till Honom som har den. Däri finns sundhet och befrielse från Takfîr på Allâhs slavar.

121:2