Domen om att be profeten (صلى الله عليه وسلم) om hjälp och seger

Lov och pris tillkommer Allâh och må välsignelse och frid vara med Allâhs sändebud, hans familj, hans följeslagare och alla de som följer hans vägledning. Vidare:

Den kuwaitiska tidskriften ”al-Mudjtama´” publicerade i sitt femtonde nummer 14/4/1390 en insänd dikt från en person vid namnet ”Âminah” med rubriken ”Angående den ädla och profetiska födelsedagen”. Den innehöll hjälpsökning hos profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) för att rädda och hjälpa det Muslimska
folket från de splittringar och meningsskiljaktigheter som det har fallit i. Den omnämnda dikten lyder som följande:

Allâhs sändebud! Rädda världen som omsluts av krigets flammor Allâhs sändebud! Rädda det Muslimska folket som i tvivlens skugga sedan länge går i cirklar Allâhs sändebud! Rädda det Muslimska folket som i sorgens labyrint har förlorat sin syn

Fram till:

Allâhs sändebud! Rädda det Muslimska folket som i tvivlens skugga sedan länge går i cirklar

Påskynda segern som du påskyndade den vid slaget vid Badr då du tillbad Allâh

Som förvandlade svaghet till seger och överlägsenhet sannerligen har Allâh styrkor som de inte kan skåda

Allâh är större! Så här riktade denna författarinna sitt kall och sin hjälpsökning mot sändebudet (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) och ber honom rädda det Muslimska folket med en snabb seger, antingen helt glömsk eller okunnig om att segern endast är i Allâhs Hand och varken inom profetens (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) eller någon annan skapelses förfogande. Allâh (subhânahu wa ta´âlâ) sade i Sin Tydliga Bok:

”Segern kan inte komma från någon annan än Allâh, den Allsmäktige, den Vise.” (3:126)

Och Han (´azza wa djall) sade:

”Om Allâh hjälper er kan ingen besegra er; men om Allâh överger er, vem kan sedan hjälpa er?” (3:160)

Det är känt från Texterna och Samstämmigheten att Allâh (subhânah) skapade skapelsen enbart för att dyrka Honom och Han sände sändebuden och uppenbarade Skrifterna för att klargöra denna dyrkan och uppmana till den. Han (subhânah) sade:

”Jag har skapat Djinn och människorna enbart för att de skall dyrka Mig.” (51:56)

”Till varje samfund har Vi låtit ett sändebud komma (för att förkunna): ”Dyrka Allâh och håll er borta från
avgudadyrkarna!”” (16:36)

”Vi har aldrig sänt en profet före dig utan att uppenbara för honom: ”Det finns ingen gud än Jag – dyrka Mig!”” (21:25)

”Alif Lâm Râ. En Skrift, vars budskap har avfattats på ett fast och klart språk och förtydligats på punkt efter punkt av en Allvis, väl underrättad om allting; att inte dyrka någon utom Allâh.” (11:1-2)

I dessa klara verser klargör Han (subhânah) att Han enbart har skapat Djinn och människan för att endast dyrka Honom, ingen medhjälpare har Han. Han klargjorde även att Han sände sändebuden (´alayhimus-salâtu was-salâm) för att beordra denna dyrkan och förbjuda det som motsätter sig den. Likväl underrättade Han (´azza wa djall) att Han har klargjort och förtydligat Sin Boks verser för att ingen annan utom Han (subhânah) skall dyrkas.

Dyrkan innebär att man endast dyrkar Honom, underkastar sig Hans påbud och undviker Hans förbud. Detta har Allâh påbjudit i många verser, varav några är Hans (subhânah) Uttalanden:

”Men inga andra påbud gavs dem än att enbart dyrka Allâh med ren och uppriktig tro.” (98:5)

”Er Herre har befallt, att ni inte skall dyrka någon annan än Honom.” (17:23)

”Dyrka därför Allâh med ren och uppriktig tro! Ja, ren, uppriktig tro är Allâh förbehållen!” (39:2-3)

Verser med liknande innebörd är många i antal och alla tyder de på plikten i uppriktig dyrkan ägnad enbart Allâh samt övergivandet av dyrkan ägnad någon annan än Honom bland profeter och andra. Det råder inga tvivel om att tillbedjan är bland de viktigaste och mest omfattande typerna av dyrkan. Därför är det obligatoriskt att den enbart ägnas Allâh, precis som Han (´azza wa djall) sade:

”Åkalla därför Allâh med ren och uppriktig tro, även om det ses med ovilja av de otroende!” (40:14)

”Alla moskéer tillkommer Allâh; anropa därför ingen vid sidan av Honom!” (72:18)

Detta omfattar samtliga skapelser; profeter och andra.

Ordet ”ingen” är i obestämd form i förbudssammanhanget och omfattar därmed allting utom Allâh (subhânah). Allâh (ta´âlâ) sade:

”Och anropa inte i Allâhs ställe dem som varken kan gagna dig eller skada dig.” (10:106)

Detta är riktat till profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam), samtidigt som det är känt att Allâh (subhânah) har skyddat honom från Shirk. Istället är syftet en varning till de andra. Därefter sade Allâh
(´azza wa djall):

”Om du gjorde detta skulle du bli en av dem som begår svår orätt mot sig själva.” (10:106)

Om då mänsklighetens ledare (´alayhis-salâtu was-salâm) skulle bli en av dem som begår svår orätt mot sig själva om han tillbad någon annan i Allâhs ställe, vad gäller då de andra? Lösgörs ordet ”orätt”, betyder det större Shirk, precis som Han (ta´âlâ) sade:

”De otroende är dem som begår svår orätt mot sig själva.” (2:254)

”Att sätta medhjälpare vid Allâhs sida är att begå en svår orätt!” (31:13)

Från dessa verser, och likaså andra, vet man att tillbedjan som ägnas någon annan än Allâh – vare sig de
är döda, trädskulpturer, statyer o s v – är att man sätter någon annan vid Allâhs (´azza wa djall) sida och motstrider den dyrkan som är anledningen till att Allâh skapade Djinn och människan, sände sändebuden
och uppenbarade Skrifterna för att klargöra och uppmana till den. Detta är betydelsen av ”det finns ingen gud utom Allâh”, nämligen, att ingen annan än Allâh har rätt att bli dyrkad. Den nekar all dyrkan som ägnas någon annan än Allâh och bekräftar den därmed endast till Allâh, precis som Allâh (subhânah) sade:

”Detta, därför att Allâh är Sanningen, och allt det som människor anropar i Hans ställe är sken och lögn.” (31:30)

Detta är grunden i religionen. Så länge denna grund inte är korrekt, kommer inte heller dyrkan att vara korrekt, precis som Han (ta´âlâ) sade:

”Men det har uppenbarats för dig liksom för dina föregångare att om någon sätter medhjälpare vid Allâhs sida skall allt vad han har åstadkommit gå om intet och (i nästa liv) skall han höra till förlorarna.” (39:65)

”Om de hade satt medhjälpare vid Hans sida skulle helt visst allt vad de åstadkommit ha gått om intet.” (6:88)

Likväl är Islâm byggd på två väldiga grunder:

1. Att man inte dyrkar någon annan än Allâh, och,

2. att Han endast dyrkas i enlighet med Sin profet och Sitt sändebud Muhammads (sallâ Allâh ´alayhi wa sallam) lagstiftning.

Detta är betydelsen av ”det finns ingen gud utom Allâh och Muhammad är Allâhs sändebud”. Den som tillber döda profeter, statyer, träskulpturer, stenar och andra skapelser, söker hjälp eller närmande från dem med hjälp av förrättning av offer och avläggning av löften, förrättar bönen till dem eller faller ned på ansikten inför dem, har tagit dem till herrar vid sidan av Allâh och gjort dem till Hans (subhânah) vederlikar. Detta nollställer denna grund och motstrider betydelsen av ”det finns ingen gud utom Allâh”. På samma sätt uppnår inte den som utan Allâhs tillstånd inför en Bid´ah i religionen betydelsen av ”Muhammad är Allâhs sändebud”. Allâh (´azza wa djall) har sagt:

”Och Vi skall se på det som de har åstadkommit och Vi skall förvandla det till stoft som skingras för alla vindar.” (25:23)

Dessa handlingar tillhör de som dog och hade ägnat dyrkan någon annan än Allâh (´azza wa djall) och samma sak väntar innovatörernas handlingar som utfördes utan Allâhs tillstånd. På Domedagen kommer de vara skingrat stoft eftersom de inte stämde överrens med Hans rena lagstiftning. Profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) sade:

”Den som för in något obehörigt till våra angelägenheter, får det avvisat.” (al-Bukhârî och Muslim)

Dess äkthet är överensstämd.

Denna författarinna har riktat sin hjälpsökning och tillbedjan till sändebudet (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) och vänt sig bort från skapelsernas Herre i Vars Hand seger, skada och gagn är i – inte i någon annans. Helt visst är detta en svår orätt och Shirk. Allâh (´azza wa djall) beordrade att man skulle tillbe Honom och lovade de som tillber Honom bönhöra dem. Likväl hotade Han de som håller sig för goda för det med helvetet. Han (´azza wa djall) sade:

”Er Herre säger: ”Be till Mig, så skall Jag besvara er. De som håller sig för goda för att tillbe Mig skall gå med böjt huvud in i helvetet.”” (40:13)

Nämligen slaviska och undergivna. Denna ädla vers tyder på att tillbedjan är dyrkan och att den som håller sig för god för den har sin hemvist i helvetet. Om detta väntar den som håller sig för god för tillbedjan, vad väntar då den som tillber någon annan än Honom och vänder Honom ryggen, då det är Han (subhânah) som är nära och besvarar? Allsmäktig råder Han över allting och Han har allt i Sin makt. Han (subhânah) sade:

”När Mina tjänare frågar dig om Mig (svara då att) Jag är nära; Jag besvarar den bedjandes bön, när Han ber till Mig. Och uppmuntra dem att svara när Jag kallar och att tro på Mig – så att de leds på rätt väg.” (2:186)

Sändebudet (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) underrättade i en autentisk hadîth att tillbedjan är dyrkan och han sade till sin kusin ´Abdullâh bin al-´Abbâs (radhiyâ Allâhu ´anhumâ):

”Kom ihåg Allâh, så kommer Allâh skydda dig. Var medveten om Allâh, så finner du Honom framför dig. Om du skall fråga, fråga Allâh, och om du skall be om hjälp, be Allâh om hjälp.”

Rapporterad av at-Tirmidhî och andra.

Profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) sade också:

”Den som dör och har tillbett vid Allâhs sida en vederlik, träder in i helvetet.”

Rapporterad av al-Bukhârî. I ”De två autentiska” rapporteras det att profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) blev frågad: ”Vilken synd är allvarligast?” Han svarade:

”Att du tillber vid sidan av Allâh en vederlik då det är Han som har skapat dig.”

En ”vederlik” är en jämlik. Vem som än tillber någon annan än Allâh, söker hjälp, avlägger löften, förrättar offer eller ägnar någon annan typ av dyrkan åt någon annan än Honom – vare sig det är en profet, ett helgon, en ängel, Djinn, staty eller någon annan skapelse – har satt vederlikar vid Allâhs sida. Vad gäller att man frågar en levande och närvarande människa som har möjlighet att utföra saken i fråga och att man ber henne om hjälp om konkreta frågor som hon är kapabel till, räknas detta inte som Shirk, utan helt vanliga och tillåtna frågor som förekommer Muslimerna sinsemellan. Han (ta´âlâ) sade i berättelsen om Mûsâ:

”Den som hörde till hans folk ropade till att hjälpa honom mot hans fiende.” (28:15)

Likaså sade Han (ta´âlâ) i berättelsen om Mûsâ:

”Då lämnade han (staden), orolig och på sin vakt.” (28:21)

Likväl ber människan sin vän om hjälp i krig och andra vardagsfrågor. I dessa frågor behöver man be varandra om hjälp. Allâh har beordrat Sin profet (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) att han förkunnar för människorna att han varken besitter gagn eller skada åt någon. Han sade i kapitlet ”al-Djinn”:

”Säg: ”Jag anropar ingen annan än min Herre och jag sätter ingen annan vid Hans sida.” Säg: ”Jag har ingen makt över er och kan inte vålla er skada; inte heller (kan jag) förmå er att följa den rätta vägen.”” (72:20-21)

Likväl säger Han (ta´âlâ) i kapitlet ”al-A´râf”:

”Säg: ”Jag kan inte uppnå förmåner för mig själv eller avvärja ett ont – ingenting utom det som Allâh vill. Men om jag hade haft full kännedom om det som är dolt för människor, skulle jag helt säkert ha kunnat uppnå mycket av detta livets goda och jag skulle ha undgått allt ont. Jag är bara en varnare och förkunnare av hoppets budskap till människor som tror.”” (7:188)

Liknande verser är många. Profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) varken tillbad eller sökte hjälp från någon annan än Allâh. På Badr-dagen bad han Allâh ihärdigt om hjälp och seger mot sin fiende. Han sade:

”Herre! Uppfyll Ditt löfte till mig!”

så pass, att Abû Bakr (radhiyâ Allâhu ´anh) sade:

”Allâhs sändebud! Det räcker! Sannerligen kommer Allâh uppfylla Sitt löfte till dig.”

Allâh (subhânah) uppenbarade beträffande denna händelse:

”Ni bad er Herre om hjälp och Han bönhörde er: ”Jag skall sända tusen änglar till er i led efter led som förstärkning.” Så gick Allâh till väga för att ge er nytt hopp och för att stilla oron i era hjärtan – Allâh ensam ger seger; Allâh är allsmäktig, vis.” (8:9-10)

I denna vers nämner Allâh (subhânah) att de bad Honom om hjälp och att Han bönhörde dem med att sända änglar som förstärkning. Därefter klargjorde Han (subhânah) att det inte var änglarna som gav seger, utan att det var Han som hjälpte dem med änglarna för att ge dem nytt hopp och för att stilla oron i deras hjärtan. Därmed klargjorde Han att Han ensam ger seger:

”Allâh ensam ger seger.”

Likväl säger Han (´azza wa djall) i kapitlet ”Âl ´Imrân”:

”Och Allâh skänkte er segern vid Badr, då ni var en oansenlig skara.” (3:123)

I denna vers klargör Han att det är Han (subhânah) som hjälpte dem på Badr-dagen. Därmed förstod man att alla vapen, styrkor och änglar som Han skänkte dem, endast var anledningen till seger, hopp och lugn och att segern inte var från dem själva. Istället var den från Allâh allena. Hur kan det då vara tillåtet för denna författarinna – eller för någon annan – att söka hjälp och seger hos profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) samt vända sig bort från skapelsernas Herre som allsmäktig råder över allting och har allt
i Sin makt?

Det råder inga tvivel om att detta är bland de svåraste okunnigheterna och allvarligaste typerna av Shirk. Således är det obligatoriskt för författarinnan att hon uppriktigt ångrar sig inför Allâh (subhânah). Detta sker genom ånger för det hon har gjort, överger det samt anstränger sig att inte återvända till det. Detta
skall ske samtidigt som hon lovprisar Allâh, är uppriktig mot Honom, underkuvar sig Hans påbud och avstår från Hans förbud. Detta är en sann och uppriktig ånger. Skulle brottet i sig även beröra en skapelses rättighet, inkluderas i ångern en fjärde sak: att man antingen lämnar tillbaka dess rättighet eller betalar för den. Allâh har beordrat Sina tjänare ångern och likväl lovat dem att de skall accepteras. Han (ta´âlâ) sade:

”Troende! Vänd er till Allâh i ånger; så att det går er väl i händer!” (24:31)

Likväl sade Han om de kristna:

”Varför ångrar de sig inte och ber om Hans förlåtelse? Allâh är ständigt förlåtande, barmhärtig.” (5:74)

Han (ta´âlâ) sade också:

”Och de anropar aldrig en gudom vid sidan av Allâh och de berövar aldrig en människa livet – annat än i rättfärdigt syfte, och de avhåller sig från äktenskapsbrott. Den som begår dessa svåra synder skall få sona dem med en exemplarisk bestraffning (och) på Uppståndelsens dag skall hans straff fördubblas och
han skall gå bort med skammen för att lida detta straff i evighet. De skall inte straffas som visar ånger och blir troende och lever rättskaffens liv. I stället för deras dåliga handlingar skall Allâh sätta goda handlingar, därför att Allâh är ständigt förlåtande, barmhärtig.” (25:68-70)

Likaså sade Han (ta´âlâ):

”Det är Han som tar emot Sina tjänares ånger och som förlåter och stryker ut dåliga handlingar; Han vet
nämligen allt vad ni gör.” (42:25)

Det har rapporterats autentiskt från Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) att Han sade:

”Islâm stryker ut det som var före den och ångern stryker ut det som var före den.”

På grund av den väldiga faran i Shirk samt att den tillhör de allvarligaste synderna, fruktan för att luras av författarinnans yttranden och plikten i att råda Allâh och Hans tjänare, ger jag ut denna korta uppsats. Jag ber Allâh (´azza wa djall) att Han gagnar Muslimerna med den, rättar till vårt och resten av Muslimernas tillstånd, skänker oss alla förståelse och upprätthållande inom religionen samt att Han skyddar oss och resten av Muslimerna från våra själars ondska och dåliga handlingar. Sannerligen råder Han över det och Han har allt i Sin makt.

Och må Allâhs välsignelse och frid vara med Hans tjänare och sändebud, vår profet Muhammad, hans familj och hans följeslagare.