Den troende njuter av dyrkan

En annan fördel som dyrkan medför är att slaven njuter av den. Ingen annan kan uppleva en sådan njutning. Han finner sin ro i den. När något bekymrade profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) befallde han Bilâl (radhiya Allâhu ´anh) att kalla till bönen för att komma till ro. När han råkade ut för bekymmer och oro vände han sig till bönen. Han kände harmoni i bönen. Han njöt av den. Detsamma gäller alla andra troende. Allâh (ta´âlâ) sade:

وَاسْتَعِينُواْ بِالصَّبْرِ وَالصَّلاَةِ وَإِنَّهَا لَكَبِيرَةٌ إِلاَّ عَلَى الْخَاشِعِينَ الَّذِينَ يَظُنُّونَ أَنَّهُم مُّلاَقُو رَبِّهِمْ وَأَنَّهُمْ إِلَيْهِ رَاجِعُونَ

”Sök hjälp med tålamod och bönen! Det är förvisso en svår [väg] utom för de ödmjuka, de som vet att de är kallade att möta sin Herre, att de skall återvända till Honom.”1

Det vill säga besvärlig. Dessa människor njuter av bönen. Därför drar de ut på den. De blir inte uttråkade av den. Så är inte fallet med den som ber utan ödmjukhet. Han blir som en fånge. Han ber före imamen och vill snabbt gå ut ur den, ty han är fängslad. Samtidigt är den ödmjuke lugn och njuter av paradisets lycksalighet så länge han ber. Han njuter av dyrkan. Vissa sade:

”Om paradisets invånare upplever det vi upplever har de ett bra liv.”

Det vill säga sett till njutningen som de upplever i dyrkan och lydnaden. En annan sade:

”Den här världens invånare är riktiga stackare. De har lämnat den utan att känna det ljuvligaste som finns i den.”

Det vill säga dyrkan av Allâh (subhânahu wa ta´âlâ). Den troende njuter alltså av dyrkan.

12:45-46