Den otrognes depressioner och ångest

Imâm Ibn-ul-Qayyim (rahimahullâh) sade:

”Hjärtats sjukdom ligger i att det inte klarar av att känna Allâh, älska Honom, längta efter Honom, vända sig till Honom och prioritera Honom framför sina egna begär. Om slaven har kunskap om allt men inte om sin Herre, så är det som att han inte har kunskap om något. Om slaven har allt i hela världen och upplever all dess sötma och njutning men ingen kärlek till Allâh, ingen längtan efter Honom och ingen bekvämlighet med Honom, så är det som att han inte har upplevt någon njutning, lycka eller glädje alls. Hjärtat som saknar allt det kommer bara att straffas av allt som det har fått och upplevt.”1

Om han inte njuter av Allâh och av att ha kunskap om Honom, påminna sig om Honom och dyrka Honom, så kommer han aldrig att uppleva någon njutning om han så skulle ha alla frestelser tillgängliga. Och om han upplever någon njutning, så är den bara kortvarig. Därefter smyger sig sjukdomarna, depressionerna och bedrövelserna fram. Därför finns det ingen som lider så mycket av ångest som den otrogne. Vissa otrogna begår till och med självmord på grund av ångest. De begår självmord. Ty de tror inte på Allâh. De påminner sig inte om Allâh så att ångesten försvinner2. De är redan i gravarna. Vissa av dem begår alltså självmord.

Den troende är däremot glad. Han njuter av att dyrka Allâh och påminna sig om Allâh om han så knappt har något.

1Ighâthat-ul-Lahfân (1/52).